- Doktorandhandboken
- /Om utbildningen
Skriv ut
Om utbildningen
En krävande utbildning
Forskarutbildningen består till stor del av egna studier, forskning och författandet av doktorsavhandlingen, som ska motsvara minst 120 högskolepoäng. I många forskarutbildningar ingår en kursdel av varierande längd, dock aldrig mer än 120 högskolepoäng.
För att få sin doktorsexamen måste studenten vara godkänd i de kurser som ingår i utbildningen och ha författat en doktorsavhandling, som försvarats muntligt och godkänts vid en offentlig disputation.
Stora skillnader mot grundutbildning
Den som ger sig i kast med en forskarutbildning måste vara mycket medveten om att det är stor skillnad mellan forskarutbildning och grundutbildning. Nära hälften av doktoranderna uppger i Doktorandspegeln att forskarstudierna tar mer tid än vad de förväntade sig. Visserligen har doktoranden en handledare som stöd, men grundutbildningens lärare, föreläsningar, lektioner och den kontinuerliga kunskapsredovisningen via prov är i stort sett borta. Doktoranden måste själv driva sina studier framåt. En stor del består av skrivande - författandet av avhandlingen. Därför är det heller inte självklart att en framgångsrik grundutbildningsstudent kommer att vara lika framgångsrik som doktorand. Nu bygger resultatet på självständighet, disciplin och förmåga att formulera och behandla nya vetenskapliga problemställningar.
Stöd från forskargrupper
De flesta doktoranderna finns dock vid de laborativa och kliniska fakulteterna och i och med att man där ofta arbetar i forskargrupper ges mer stöd. Det är vanligt att det är handledaren som leder projektet och att doktoranden arbetar i samma laboratorium och med samma apparatur. Kontakten med handledare och forskargruppens gemensamma behov att få fram resultat gör det lättare att arbeta disciplinerat.
Forskarutbildningen har förändrats genom åren. En kort historik finns i avsnittet Högskolesystemet under rubriken Förändringar i forskarutbildningen.
Sidtopp
Olika vetenskapsområden - vad är gemensamt, vad skiljer sig?
Det är svårt att skriva någonting generellt om hur det är att doktorera eftersom det finns så stora skillnader mellan olika forskarutbildningar. Arbetsvillkor och synen på doktorander skiljer sig mellan olika universitet och högskolor och mellan olika fakulteter. Relationer mellan olika individer avgör hur kreativa och stimulerande arbetsförhållandena på institutionen blir.
Arbetsmarknadens efterfrågan kan göra att vissa doktoranders ställning blir starkare. Här är i alla fall några utmärkande drag:
Likheter
- Forskarutbildningen består för alla av kurser, avhandlingsskrivande och det viktiga samarbetet med handledaren.
- Många utbildningar har dessutom olika typer av forskarseminarier.
- De flesta doktorander har också någon form av anställning på universitetet eller högskolan, som ofta inkluderar undervisning på grundutbildningsnivå.
Skillnader
- Det finns dock en tydlig skillnad mellan laborativa och icke-laborativa ämnen. För icke-laborativa ämnen är forskningen i de flesta fall ett ensamt arbete, som kräver självständighet och disciplin. Doktoranderna som forskar i laborativa ämnen är däremot ofta medlemmar i en forskargrupp och den egna forskningsuppgiften kan ingå som en del i ett större projekt, vilket innebär att doktoranden har ett kontinuerligt stöd. Det är vanligt att projektet leds av handledaren, som därmed torde bli mer tillgänglig för doktoranden.
- Inom humaniora och samhällsvetenskap finns ofta kapacitet att anta fler doktorander både på handledar- och utbildningssidan, men möjligheterna begränsas av bristande ekonomiska resurser. Inom de tekniska ämnena är det lättare att hitta finansiering för studenterna, istället är det bristen på handledarkapacitet, och/eller doktorander, som kan hindra institutionerna från att anta nya forskarstudenter.
Doktorander säger alltför ofta att de inte blivit särskilt väl mottagna på sina institutioner när de börjar sina studier. De har inte fått någon introduktion eller samlad information om vad det innebär att doktorera eller vad som förväntas av dem som arbetskamrater på institutionen.
Studierna
Allmän studieplan
För varje ämne där forskarutbildning anordnas ska det finnas en allmän studieplan som beskriver innehållet i utbildningen. Den fastställs av fakultetsnämnden och den ska enligt högskoleförordningens 8 kap. § 7 innehålla.
Den allmänna studieplanen ska innehålla:
- Det huvudsakliga innehållet i utbildningen och i förekommande fall den litteratur som är obligatorisk inom ämnet.
- Den huvudsakliga uppläggningen av utbildningen.
- De krav på förkunskaper och andra villkor utöver grundläggande behörighet som gäller för att antas till utbildningen (särskild behörighet).
- De föreskrifter om urval som gäller vid antagning till utbildningen.
- De prov som ingår i utbildningen, och i förekommande fall, möjligheten att avsluta en del av utbildningen med licentiatexamen.
Individuell studieplan
Innehållet i forskarutbildningen ser olika ut för de enskilda doktoranderna — även när de studerar inom samma ämne.
Ett krav
Var och en som antas till forskarutbildning ska tillsammans med sin handledare upprätta en individuell studieplan. Krav på individuella studieplaner har funnits sedan 1993, men togs under lång tid inte riktigt på allvar. Från och med 1 april 1998 gäller dock detaljerade regler för studieplanen. Detta är ett viktigt stöd för att det ska vara möjligt att framgångsrikt fullfölja forskarutbildningen inom fyra år (vid heltidsstudier). Läs mer i högskoleförordningens 8 kap. 8§.
Planen ska följas upp
Studieplanen tydliggör vilka rättigheter, skyldigheter och förväntningar som finns mellan fakulteten, handledaren och doktoranden. Utan en sådan precisering kan det — särskilt i situationer där doktoranden och fakultetsnämnden har olika uppfattningar om hur utbildningen ska bedrivas — bli svårt för doktoranden att avgöra vilka rättigheter och skyldigheter han eller hon har. En individuell studieplan utgör också en grund för fakultetsnämndens bedömning om huruvida doktoranden har fortsatt rätt till handledning och andra resurser för utbildningen. Därför är det särskilt viktigt att individuella studieplaner kontinuerligt följs upp för att säkerställa doktorandernas rättssäkerhet. Läs mer i Högskoleverkets rapport Fakultetsnämndernas tillsyn över utbildningen på forskarnivå ur rättssäkerhetsperspektiv, 2008:5 R.
Den individuella studieplanen ska innehålla:
- En tidsplan för utbildningen.
- En beskrivning av doktorandens, respektive fakultetsnämndens åtaganden under utbildningstiden.
- Övrigt som krävs för att studierna ska kunna bedrivas effektivt.
- Högskoleverket rekommenderar att även en studiefinansieringsplan ska ingå.
TÄNK PÅ
Studieplanen är en viktig hjälp för att hålla styrfart i studierna. Den tydliggör vilka rättigheter, skyldigheter och förväntningar som finns mellan fakulteten, handledaren och doktoranden.
Tidsplan
Tidsplanen bör ange de kurser som doktoranden ska genomgå och preliminära tider för när planerade manuskript till artiklar respektive avhandlingsavsnitt ska vara klara. Av naturliga skäl blir tidsplanen mer detaljerad för de närmaste åren än för de senare.
Det är också lämpligt att ange att doktoranden och handledaren ska träffas regelbundet, till exempel varannan vecka för att diskutera studierna, samt att ange handledningens omfattning och ansvarsfördelningen mellan olika handledare. Av naturliga skäl blir tidsplanen mer detaljerad för de närmaste åren än för de senare.
Väsentliga avvikelser från planen kan leda till att doktorander berövas tillgången till universitetets resurser.
En viktig funktion för den individuella studieplanen är att doktorander som har utbildningsbidrag ska, efter ansökan, erbjudas anställning som doktorand senast när 2 år återstår av studierna — underlaget för detta beslut är den individuella studieplanen.
Effektiv studietid
Övrigt för att studietiden ska bli effektiv kan handla om arbetslokal, dator, tillgång till telefon och e-post eller att doktoranden ska delta i seminarier eller konferenser som är aktuella för ämnet, eller att doktoranden ska delta i något forskningsprojekt.
Andra aspekter som kan finnas med i studieplanen:
- De specifika målen, såväl kortsiktiga som långsiktiga, för forskarstudierna.
- En utförlig beskrivning av forskningsuppgiften.
- En preliminär titel på avhandlingen.
- Kurser och litteratur som ingår i utbildningen.
- Handledarens framtidsplaner, om de kan påverka doktorandens studier.
Studieplanen måste fastställas och följas upp
Den som fått detta ansvar går igenom de individuella studieplanerna och ska därefter fastställa varje studieplan. Det här är mycket viktigt! Det räcker alltså inte att doktoranden och handledaren skriver under studieplanen utan den som ansvarar för forskarutbildningen måste också skriva under, annars är det svårt för doktoranden att senare hävda att institutionen inte uppfyllt sina åtaganden beträffande handledning och andra resurser.
Uppföljning minst en gång per år
Fakultetsnämnden ansvarar också för att studieplanen följs upp minst en gång varje år. Doktoranden och handledaren ska då redogöra för hur studierna framskrider. Fakultetsnämnden (eller den instans nämnden delegerat ansvaret till) kan då — eller vid någon annan tidpunkt — göra ändringar i studieplanen. Utbildningstiden får förlängas endast om det finns särskilda skäl, såsom ledighet på grund av sjukdom, föräldraledighet, tjänstgöring inom totalförsvaret samt förtroendeuppdrag för fackliga organisationer och studentorganisationer. (Läs mer i avsnittet Rättigheter under rubriken Möjlighet att förlänga studietiden).
Doktorsavhandlingen
I doktorsavhandlingen presenteras forskningsresultaten, samtidigt som den är ett bevis på doktorandens förmåga att formulera och behandla vetenskapliga problem — att han eller hon är en självständig forskare. En doktorsavhandling ska tillföra ny kunskap och därigenom föra forskningen framåt.
Viktigt med handledarkompetens
Handledaren bör ha både stor kunskap och lång erfarenhet av forskarutbildning, därför är det avgörande att välja ett område inom vilket det finns handledarkompetens vid institutionen. Finns inte rätt kompetens bör man överväga att välja en annan institution.
Laborativa och kliniska discipliner
Inom de laborativa och kliniska disciplinerna är den enskilde doktorandens möjlighet att välja avhandlingsämne mer begränsat. Att antas till forskarutbildning inom dessa fakulteter innebär ofta att man erbjuds att bli medlem i ett redan pågående forskningsprojekt, där man tilldelas en mindre forskningsuppgift. Där måste man alltså vara beredd att anpassa avhandlingsämnet till de projekt som pågår vid institutionen.
Individuellt arbete
Det vanligaste är att doktoranden arbetar individuellt med sin avhandling, 4 av 5 doktorander gör det.
Två sorters avhandlingar
Det finns två sorters avhandlingar:
Monografier
Monografier är en avhandling skriven som ett enhetligt sammanhängande verk. Monografiavhandlingar är den vanligaste formen inom de icke-laborativa ämnena. Humanister, teologer och jurister skriver så gott som uteslutande monografier.
Välj ämne med omsorg
Det är viktigt att den som skriver en monografi väljer sitt avhandlingsämne med omsorg. Diskutera med handledaren och andra forskare vid institutionen. Handledaren har ett stort ansvar när avhandlingsämnet ska ringas in och han eller hon ska se till att projektet är realistiskt och genomförbart. Det är lätt att gripas av längtan att besvara för många frågor, men risken är stor att avhandlingen då inte blir klar inom den tid forskarutbildningen bör ta (se även Handledning och stöd).
Sammanläggningsavhandlingar
Sammanläggningsavhandlingar består av ett antal artiklar som har författats under forskarutbildningen samt en sammanfattning av dessa. Ungefär två tredjedelar av avhandlingarna har den här formen. Inom de laborativa och kliniska fakulteterna skrivs nästan uteslutande sammanläggningsavhandlingar. En del av de artiklar som ingår kan ha författats av flera personer, men doktoranden ska normalt vara huvudförfattare till en väsentlig del av avhandlingen. Sammanfattningen skrivs i de flesta fall självständigt och bör skrivas så att den blir tillgänglig även för andra än specialister i avhandlingsområdet.
Tre till sex pek
Publicerade artiklar kallas inom medicinsk och naturvetenskaplig fakultet för pek eller delarbete. För att en sammanläggningsavhandling ska få läggas fram brukar den innehålla tre till sex pek. (Sex pek är väldigt mycket — dessutom är det en större merit att ha en avhandling med fyra artiklar och utöver det två artiklar som är publicerade på annat ställe). Kritiker menar att större vikt borde läggas vid innehållet i det som publiceras än vid antalet artiklar.
Referee-granskning och peer-rewiew
Artiklarna publiceras i referee-granskade tidskrifter och utsätts alltså för peer-review. Referee-granskning betyder att en eller flera sakkunniga granskar texten och peer-review att en eller flera forskare granskar en annan forskares arbete. Denna kontinuerliga kvalitetskontroll gör att disputationen inte blir lika avgörande som när en monografi läggs fram.
Avhandlingen är inte ett livsverk
Diskussionen om doktorsavhandlingens omfattning går långt tillbaka och har också böljat fram och tillbaka; ska den vara ett livsverk eller en del av en utbildning och en första större forskningsuppgift?
Det senare synsättet har kommit att dominera allt mer och doktorandreformen 1998 understryker att det handlar om en utbildning som inte ska dra ut på tiden. Doktorsexamen är ett slags gesällbrev, ett bevis på doktorandens kapacitet att forska.
Språk
Doktoranden och handledarna bör lägga ned mycket arbete på utformningen av texterna, ett otillgängligt språk utestänger läsaren vilket får till följd att forskningsrönen inte blir kända och använda. En populärvetenskaplig sammanfattning av avhandlingen kan vara ett sätt att nå ut med forskningsresultaten.
Vanligast med engelska
Engelska är det dominerande avhandlingsspråket, 78 procent av doktoranderna skriver på engelska, 17 procent på svenska och 4 procent på båda språken. Läs mer i Doktorandspegeln, 2003:28, sidan 15.
Inom teknik, naturvetenskap och medicin skrivs avhandlingen så gott som alltid på engelska. Inom humaniora och samhällsvetenskap skriver de flesta på svenska.
Skrivkramp
Någon gång under arbetet med doktorsavhandlingen förtvivlar de flesta. Materialet är för stort, tiden rinner iväg och paniken slår till. Blir det riktigt illa grips man av handlingsförlamning och kanske skrivkramp.
Hitta någon att tala med
Om detta inträffar är det viktigt att hitta stöd och någon att tala med. Det bästa är om handledaren kan fylla även denna roll. Det kan hjälpa att under en period intensifiera handledningen, att ses oftare eller att systematiskt, bit för bit, försöka resonera sig fram till var knuten sitter. Det kan också vara bra att handledaren och doktoranden gemensamt sätter upp delmål för arbetet. Vad exakt ska man arbeta med under kommande vecka? Att ta ett avgränsat problem i taget och stämma av ofta kan vara ett sätt att komma ur den låsta situationen och förbi det tvivel och det dåliga självförtroende som står i vägen för arbetet.
Vem ska ta kontakten?
Det är också viktigt att det finns en ömsesidighet mellan handledare och doktorand när det gäller att ta kontakt. Ibland sker onödig tidsspillan därför att såväl handledare som doktorand går och väntar på att den andre ska ta initiativet. Sådana saker bör diskuteras i samband med uppläggningen av den individuella studieplanen.
Kurs- och litteraturstudier
I forskarutbildningen ingår en kursdel med till exempel litteraturstudier. Kursdelens omfattning varierar från ämne till ämne, men vanligtvis omfattar den 60-90 högskolepoäng, högst får den uppgå till 120 högskolepoäng. (1,5 högskolepoäng motsvarar en veckas arbete.)
Ger allmän kompetens inom ämnet
Syftet med kurserna är dels att ge doktoranden en allmän kompetens inom ämnet, dels att ge tillräckliga kunskaper för att fullgöra arbetet med avhandlingen. Somliga kurser och viss litteratur är obligatoriska för alla doktorander inom ett ämne, andra är individuella och anpassade efter den enskilda forskningsuppgiften. De kurser och den litteratur som är obligatoriska inom ämnet ska anges i den allmänna studieplanen. De individuella kurserna väljs av doktoranden i samråd med handledaren och fastställs i den individuella studieplanen.
Under senare år har fakultetsvisa forskarutbildningskurser utvecklats som återkommer med jämna intervall. Kurser i vetenskapsteori, metodik, etik och statistik ingår ofta i detta kursutbud.
Vanligare med gemensamma kurser
Det blir också vanligare att flera universitet och högskolor anordnar gemensamma kurser för vissa ämnen. Det går också att delta i kurser som hålls vid andra institutioner eller vid andra universitet eller högskolor, men kolla alltid med handledaren att kursen kan godkännas som en del av utbildningen.
Alla kurser avslutas med någon form av tentamen med betygen godkänd eller underkänd.
Forskarseminarier
Forskarseminarier (ibland kallat det högre seminariet) är ett viktigt kontinuerligt stöd för många doktorander. Doktoranderna, lärare och andra forskare på en institution eller inom en forskargrupp träffas regelbundet under ledning av en seminarieledare för att diskutera nya metoder och rön, nyutkommen litteratur inom ämnet och olika problem som doktoranderna kan stöta på. Hur ofta seminarierna hålls varierar — en del har seminarier varje vecka, andra var fjortonde dag eller med ännu längre intervall. Seminariet leds ofta av en professor, men andra disputerade forskare kan också få i uppdrag att vara seminarieledare.
Gästföreläsare
Ibland bjuds gästföreläsare in från andra universitet och högskolor i Sverige eller utomlands för diskussion. Vid utlandsbesök kan diskussionerna föras på engelska eller något annat språk.
Diskutera avhandlingen
Forskarseminariet gör det också möjligt för doktoranderna att lägga fram något kapitel, delar av avhandlingen eller ett pek för granskning och diskussion. Det ger tillfälle att diskutera avhandlingsarbetet - ibland är det svårt att bedöma hur det egna arbetet fortskrider.
Vetenskapligt samtal
För de ämnen där det kan vara svårt att få respons på arbetet med avhandlingen har seminariet en mycket viktig funktion. Humanister och samhällsvetare skriver i hög grad sina avhandlingar i form av monografier och då blir det vetenskapliga samtalet vid seminarierna än mer väsentligt. Det är den plats där man ska kunna förlita sig på att få en bedömning av det egna arbetet i förhållande till annan forskning inom och utanför landet. Ofta får en doktorandkollega i uppdrag att fungera som opponent vilket innebär att seminariet också ger viss träning inför den kommande disputationen. Inom naturvetenskap, teknik och medicin arbetar man i större utsträckning i team eller forskarlag. Där finns en större möjlighet att fortlöpande få kvalitetsvärdering av det egna arbetet, till exempel genom att man för internationella tidskrifter skriver artiklar vilka bedöms av sakkunniga forskare innan de publiceras.
Om forskarseminariet inte fungerar bra
Intervju med professor Britta Lundgren, Umeå universitet
- Seminariet ska vara en plats där man kan presentera sina idéer och veta att man kommer att behandlas med respekt — även om idéerna kritiseras. Tyvärr händer det att det råder en destruktiv stämning vid seminarierna, säger Britta Lundgren, professor i etnologi vid Umeå universitet.
Det finns många obehagliga berättelser om dåliga seminarier där doktoranden som presenterat sitt material blivit så hårt kritiserad att denne haft svårt att repa sig efteråt.
- Sådant kan seminarieledaren förebygga genom att vara medveten om den gruppdynamik som råder vid seminariet. Det är också viktigt att så mycket som möjligt variera seminarieformerna. Man kan experimentera med rotation av uppdraget som seminarieledare eller att införa granskningsgrupper där doktoranderna har olika roller: någon granskar formella fakta, en annan har en stödjande funktion, en tredje granskar den övergripande logiken, och så vidare.
- Det är viktigt att seminariet är konstruktivt och stödjande. Om motståndet är alltför kompakt och attityden för negativ kvävs öppenheten och kreativiteten. Men det kan självklart vara lika förödande om alla bara ger beröm och ingen vågar framföra någon kritik alls. Kritiserandet avdramatiseras när rollerna byts och alla får pröva på att både ge och ta emot kritik.
- Rollfördelningen hjälper dessutom alla att bli aktiva och motverkar att några enstaka personer dominerar seminariet.
- Ett seminarium med ett tufft klimat påverkar kvinnliga doktorander extra mycket, eftersom universitetsstrukturen i sin helhet ännu inte är jämställd.
Vad gör man om det är seminarieledaren som är problemet?
- Seminarieledaren är en mycket viktig person som i hög grad påverkar stämningen. Om samarbetet med seminarieledaren inte fungerar bör studenterna kontakta prefekten. Detta kan emellanåt vara problematiskt eftersom prefekten ibland också är seminarieledare. Men varje institution och fakultet bör bygga upp olika typer av säkerhetsventiler som gör det möjligt att i skilda fora diskutera problem inom forskarutbildningen.
- Det har varit tradition att ämnesföreträdaren ska leda seminariet. Jag själv förespråkar att man regelbundet byter seminarieledare, det behövs rotation för att nya idéer ska komma fram. Det är bra för alla om olika disputerade forskare på institutionen eller fakulteten turas om att leda arbetet.
- På många institutioner bildas handledarkollegier där man kontinuerligt arbetar för att förbättra handledningen. Jag tycker att kollegiet också ska diskutera seminarieverksamheten.
Sidtopp
Pedagogisk utbildning
Det är vanligt att doktorandernas institutionstjänstgöring innefattar undervisning på grundutbildningen. Från och med den 1 juli 2003 ska doktorander som undervisar inom grundutbildningen ha genomgått inledande högskolepedagogisk utbildning eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskap.
Inte centralt reglerad
Hur lång denna utbildning ska vara och vad den ska innehålla är inte reglerat centralt. Detta är något varje universitet och högskola själv får definiera. Det är också de själva som ska bedöma vad motsvarande kunskap innebär.
Ska inte förlänga studietiden
Det är dock viktigt att den pedagogiska utbildningen inte leder till förlängda studietider för doktoranden. Utbildningen bör därför vara högskolepoänggivande eller ingå som en del i institutionstjänstgöringen.
Undervisning
I enkätundersökningen Doktorandspegeln, 2008:23 R svarar tre av fem doktorander att de undervisar. Drygt hälften av dem som undervisar uppger att de har en pedagogisk utbildning för forskarstuderande/ lärare, detta är en ökning jämfört med motsvarande undersökning som gjordes 2003.
Handledaren är mycket viktig
Alla doktorander får i samband med antagningen till forskarutbildningen en eller flera handledare som ska ge hjälp och stöd under utbildningstiden. För nya doktorander från den 1 juli 2007 gäller att minst två handledare ska utses och att minst en av dem ska ha genomgått handledarutbildning eller bedömts ha motsvarande kompetens.
Fakultetsnämnderna, som har det övergripande ansvaret för forskarutbildningen kan delegera många frågor till andra organ inom universitetet eller högskolan — dock ej beslut om rätten till handledning.
Bristande handledning hinder för doktorander
I Högskoleverkets studie Doktorandspegeln, 2008:23 R, uppger en majoritet av doktoranderna att handledningen fungerar tillfredsställande. Samtidigt tycker en stor andel att handledaren visat ringa intresse för deras studier och att handledaren tagit sig för lite tid för att ge konstruktiv kritik eller diskutera metodfrågor och teori. 40 procent säger att de inte fått handledning i den utsträckning de önskat sig, och mer än var fjärde doktorand har upplevt att bristen i handledningen varit till hinder i forskningsarbetet. Bilden att många doktorander inte har en fungerande dialog med handledaren var densamma i såväl Doktorandspegeln 2003 som i uppföljningen 2008.
Kvinnliga doktorander uppfattar sin studiesituation som ännu mer utsatt än vad männen gör. Dialogen med handledaren fungerar inte lika bra och de känner sig mindre accepterade av forskarkollektivet.
Aktiv forskare
Professorer och lektorer med docentkompetens har forskarhandledning som en av sina arbetsuppgifter. Som handledare är deras uppgift att lotsa doktoranden genom forskarutbildningen, från de första valen av kurser, genom den rika floran av litteratur, via projekt, försök eller fältstudier, till den avslutande disputationen. Det är viktigt att handledaren är en aktiv forskare, så att doktoranden kan få insikt i forskningsfronten. Handledaren ska också lära doktoranden forskningsetiska normer och god forskningssed. Doktorandspegeln visar dock att över hälften av doktoranderna tycker att utbildningen i etik har stora brister.
Viktigt att formalisera handledningen
Handledningen och hur handledaren utses kan skilja sig väsentligt mellan olika ämnen och fakulteter. Ibland avgörs valet av att det bara finns en person vid institutionen som har docentkompetens i ämnet. Inom de laborativa fakulteterna är det vanligt att doktoranden erbjuds att bli medlem i ett redan pågående forskningsprojekt, varvid den forskare som leder projektet blir handledare. I dessa fall blir handledningen ofta konkret och handfast medan den i humaniora- och samhällsvetenskaperna i större utsträckning innebär att handledaren är en diskussionspartner, någon att bolla idéer, texter, frågeställningar och avgränsningar med. Det är dock lika viktigt för alla att formalisera handledningen, att ha regelbundna, inbokade möten.
De flesta handledare är män
2003 var fyra av fem handledare män. I Doktorandspegeln från det året uppger 90 procent av de manliga doktoranderna och 72 procent av de kvinnliga att de har en manlig handledare.
Kontakta institutionen redan före antagningen
Doktorand och handledare kommer att arbeta tillsammans under en lång period, ofta intensivt och under stor press. Därför är det bra att ta kontakt med den institution man vill studera vid redan före antagningen. Ta reda på så mycket som möjligt om institutionen, kontakta professorn och andra forskare. Försök träffa den person som troligen blir handledare och ta reda på vad han eller hon förväntar sig av en doktorand. Fråga om personens framtidsplaner — har han eller hon planer som kan innebära att samarbetet måste avbrytas?
Biträdande handledare
Vid sidan av huvudhandledare kan en eller flera biträdande handledare utses. Om det inte finns någon expert på avhandlingsämnet vid institutionen kan biträdande handledare utses vid en annan institution eller ett annat universitet eller högskola i Sverige eller utomlands — eller överväg att söka direkt till ett universitet eller en högskola med rätt expertis.
Nätverk av stödpersoner
Det biträdande handledarskapet är inte alltid så formaliserat utan doktoranden kan i princip knyta hur många biträdande handledare till sig som helst. Doktorander som omger sig med ett nätverk av stödpersoner blir mindre sårbara än doktorander som bara har en huvudhandledare. Stödet och känslan av gemenskap med övriga doktorander och andra anställda vid institutionen/avdelningen är också av stor betydelse för forskarutbildningen. Det sociala kontaktnätet är ett mycket viktigt stöd som dessutom gör att risken att någon doktorand blir försummad minskar.
Handledarens roll
Alla universitet och högskolor som bedriver forskarutbildning ska också anordna utbildning för handledarna. Den här bestämmelsen fördes in i högskoleförordningen 2001.
Intensivast kontakter i början och slutet
Kontakten mellan doktoranden och handledaren förändras beroende på var i utbildningen doktoranden befinner sig. Ofta är kontakterna intensivast i början, när avhandlingsämne ska väljas, studierna ska läggas upp och studenten ska komma in i forskningsarbetet, samt i slutet av utbildningstiden då avhandlingen ska slutföras.
Vägledning och uppmuntran
Handledarens roll skiljer sig beroende på ämne och beroende på den enskilde doktorandens behov. Men alla doktorander behöver någon som förmedlar entusiasm och hjälper till att skapa en bra arbets- och forskningsmiljö. Handledaren ska dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter och på så sätt hjälpa och stödja doktoranden på hans eller hennes väg mot disputationen. Han eller hon ska ge vägledning, mycket uppmuntran och klara av att ha en öppen kommunikation.
Viktigt med förtroende
Det är avgörande att doktoranden och handledaren har ett stort förtroende för varandra. Relationen dem emellan är naturligtvis i första hand professionell, men den personliga sidan av den kommer att vara avgörande eftersom de ska arbeta tillsammans i flera år. Handledaren kommer dessutom att vara en av få som är grundligt insatt i vad doktoranden arbetar med.
Regelbunden kontakt
Doktoranden kan dock inte förvänta sig att handledaren ska ställa upp när som helst och utan förvarning. Däremot ska doktoranden till exempel kunna räkna med att de träffas regelbundet, att handledaren kommer med synpunkter på material inom rimlig tid och att handledaren i god tid berättar om han eller hon kommer att vara bortrest en längre tid.
Krav och förväntningar
Doktorand och handledare bör redan på ett tidigt stadium göra klart vilka krav och förväntningar de har på varandra. I den individuella studieplanen bör även riktlinjer för samarbete och respektive åtaganden tas med. Om någon inte uppfyller sin del kan detta tas upp vid den årliga genomgången av den individuella studieplanen och eventuella problem kan diskuteras med till exempel prefekten. (Helst ska studieplanen revideras oftare.)
Kritiskt förhållningssätt
Handledaren bör försäkra sig om att doktoranden så snart som möjligt kommer igång med studierna. Det är också handledarens ansvar att avhandlingsämnet är realistiskt och att forskningsprojektet är genomförbart. Handledaren måste se till att doktoranden håller sig till ämnet och inte låter sig lockas ut i intressanta utvikningar och sidospår. Det är viktigt att handledaren är öppen och positiv till de förslag som doktoranden kommer med — det är frustrerande med en handledare som inte är öppen för nya tankar — men en handledare som oreserverat öppnar för nya infallsvinklar kan ställa till än större skada. Handledaren ska alltså både stödja och uppmuntra doktoranden, samtidigt som han eller hon hela tiden måste inta ett kritiskt förhållningssätt.
Detta bör handledaren göra:
- Hjälpa till med valet av avhandlingsämne och se till att det är realistiskt och genomförbart.
- Granska manuskript och annat material.
- Rekommendera kurser samt intressant och relevant litteratur.
- Hjälpa till att etablera kontakter med andra institutioner i Sverige och utomlands.
- Medverka till att doktoranden kan besöka och delta i internationella konferenser och möten.
- Rekommendera fonder från vilka man kan söka anslag.
Förbereda inför disputation
Mot slutet av avhandlingsarbetet måste handledaren avsätta mycket tid åt att läsa och kritiskt granska avhandlingsmanuskriptet. Handledaren har ett stort ansvar för avhandlingens slutgiltiga utformning och för att inte släppa fram doktoranden till disputationen om avhandlingen inte är godtagbar. Handledaren måste också förbereda doktoranden på själva disputationsakten och på försvaret av avhandlingen.
Mängden handledning
Alla doktorander har rätt till regelbunden och kontinuerlig handledning under hela utbildningstiden. Det finns dock inga regler som slår fast exakt hur mycket tid man har rätt till. Enligt SFS 2006:1053 Förordning om ändring i högskoleförordningen kapitel 6, 31 § har varje doktorand rätt till handledning under utbildningen... Vissa institutioner har satt upp egna riktlinjer för det antal handledartimmar som doktoranderna är berättigade till. Inkludera därför antalet överenskomna handledartimmar i den individuella studieplanen, så kan den åberopas om man inte får den överenskomna hjälpen.
40 procent av doktoranderna i Doktorandspegeln uppger att de inte fått handledning i den utsträckning de önskat sig.
Vad gör man om problem uppstår?
Många doktorander har problem som rör handledningen. Om en konflikt av något slag uppstår mellan doktorand och handledare ska doktoranden begära ett samtal med handledaren. Om problemen är akuta är det viktigt att agera så snart som möjligt så att studierna inte blir lidande. Om samtalet inte leder till något konstruktivt bör doktoranden vända sig till prefekten eller någon annan ansvarig för forskarutbildningen. Kåren, äldre doktorander, eller facket kan också ge stöd. En möjlig lösning kan vara att en biträdande handledare utses.
Om handledningen inte fungerar:
- Tala med handledaren.
- Försök att hitta en biträdande handledare.
- Kontakta prefekten.
- Kontakta dekanen vid fakulteten.
- Tala med kåren och/eller med facket, eller en doktorandombudsman.
- Studenthälsan kan ge stöd.
- Doktoranden har möjlighet till prövning i fakultetsnämnden. En doktorand kan själv initiera ett sådant förfarande i fakultetsnämnden och få en objektiv prövning till stånd.
Rätt att byta handledare
En doktorand har enligt högskoleförordningen rätt att byta handledare om han eller hon begär det. Det innebär oftast en hel del praktiska problem — även för doktoranden. Dels kanske det inte finns någon annan lämplig handledare inom ämnesområdet, dels kan studierna ha framskridit så pass långt att det kan vara svårt för en ny person att sätta sig in i arbetet. För den som deltar i ett projekt som leds av handledaren är det naturligtvis speciellt svårt. I värsta fall kan doktoranden bli tvungen att byta avhandlingsämne, men till och med det kan vara värt besväret!
Vänd dig till fakultetsnämnden
Det är viktigt att veta att institutionen eller högskolan är skyldig att hjälpa till. Doktorandorganisationerna har påpekat att de största problemen är när doktorander i externfinansierade projekt vill byta handledare. Förutsättningarna att hjälpa doktorander är större om man vänder sig direkt till fakultetsnämnden.
Kärleksrelationer och sexuella trakasserier
Det händer att en doktorand och en handledare inleder en relation. Då är det viktigt att handledaren omedelbart avsäger sig handledarskapet och ser till att en ersättare tillsätts. (Även studenten kan naturligtvis ta initiativ till att få byta handledare - men ansvaret vilar tyngst på handledaren). Även om kärleksrelationen är jämlik är inte doktorandens och handledarens roll det. Det är nästan alltid doktoranden som råkar illa ut om relationen tar slut.
I en enkätundersökning genomförd av SULF, Lilla Sulf nr. 9 om handledning, säger en av de intervjuade:
- Jag far illa av att se medsystrar som fastnar i fällan med sexuella relationer till sina handledare. Här behövs mer upplysning och krav på handledarna. Relationen doktorand/handledare är ju komplicerad från början. En asymmetrisk maktrelation som förpliktar. Som doktorand är du helt utlämnad. På min institution har det skitit sig i relationer och det är alltid doktoranderna som får sluta eller i bästa fall byta handledare. Det behövs nog ställas krav på forskningsledarna vad gäller samlad kompetens och medvetenhet kring maktrelationer.
Prata med jämställdhetshandläggare
Sexuella trakasserier förekommer också — och här är doktoranden mycket utlämnad. Den som upplever sig vara sexuellt trakasserad bör vända sig till sin närmaste chef eller till universitetets jämställdhetshandläggare. Även studenthälsan, kåren eller facket kan ge stöd och råd. (Läs mer i avsnittet Rättigheter under rubriken Diskriminering och trakasserier).
Åter igen, det är viktigt att doktorander bygger upp nätverk och har biträdande handledare och andra bedömare, för att inte bli helt utlämnade till en enda person.
Utbildning och andra stöd för handledare
Intervju med Åsa Bergenheim
En väl fungerande handledning är ett av de viktigaste momenten i en lyckad forskarutbildning. Att handleda är, liksom allt annat pedagogiskt arbete, något som kräver både kunskap och träning.
- Tidigare hade man ett system med en så kallad mäster-lärlingmodell. Eftersom en äldre, nästan alltid manlig professor, handledde en yngre doktorand uppstod ofta en patriarkal situation. Det systemet är på väg ut och idag är kraven på handledarna mycket större.
Dessutom har genomströmningen på institutionerna ökat. Avhandlingen ses inte längre som doktorandens livsprojekt.
Det säger Karin Ågren, programkoordinator, som arbetar med utbildning för doktorandhandledare vid Umeå universitet. Utbildningen startades av Åsa Bergenheim 1997 och gjordes om 2002 med den första kursen som bas. Umeå har länge legat i täten när det gäller utbildning för handledare och den modell som skapats vid universitetet används också i Uppsala, Stockholm och Göteborg.
Handledningen något automatiskt
Handledning har tidigare setts som en vetenskaplig verksamhet som forskaren automatiskt ska behärska. En handledning som inte fungerar har därför upplevts som ett vetenskapligt misslyckande.
- Idag är handledarna allt yngre och de säger ofta att de är osäkra i sin roll. Det kanske de äldre handledarna också är — men de vågar inte erkänna det, tror Karin Ågren.
Stort intresse för handledningskurs
Intresset för kursen "Forskarhandledning i praktiken" i Umeå är mycket stort. Sedan 2007 är utbildning för handledare obligatorisk och de som vill bli befordrade måste ha handlett doktorander till disputation. Men även då kursen var frivillig var den översökt, berättar Karin Ågren.
Baskursen omfattar sex dagar med en påbyggnadsutbildning i form av seminarier och extrakurser. I utbildningen ingår bland annat en auskultation under handledare-doktorandsamtal. Kursdeltagaren behöver inte behärska ämnet utan syftet är att följa samspelet mellan handledare och doktorand. Kursen innehåller dessutom ett omfattande case-material. Det kan till exempel handla om att doktoranden vill byta handledare eller inte kan bli klar med sin avhandling i tid.
- Tanken är att handledaren ska lära sig av verkligheten och få användbara verktyg för olika situationer de kan ställas inför. Förhoppningsvis agerar de då mer professionellt och kan kanske även lära sig att förebygga problem. På kursen kan deltagarna skaffa en samtalspartner som man kan diskutera med även efteråt. Vi blandar medvetet fakulteter och uppmanar alla att utnyttja gruppen, förklarar Karin Ågren.
Doktoranden allas ansvar
Doktoranden är allas ansvar, både inom institutionen och forskarguppen, menar hon. Kurserna är en del i den processen men även på institutionernas handledarkollegier kan man utbyta erfarenheter och lösa problem. Ett annat system är då doktoranden har tillgång till en grupp av handledare som stöd till huvudhandledaren.
- Doktoranden är ju institutionernas framtid och man vill givetvis att studenten ska få en bra utbildning och vara så nöjd med tiden vid universitetet att hon eller han vill fortsätta.
Handledarens viktigaste egenskaper
De viktigaste egenskaperna för en handledare är att vara professionell, pedagogisk, etisk och stödjande, enligt Karin Ågren. Kunskaper om lagstiftning, olika policies och styrdokument som exempelvis högskoleförordningen samt universitetets regler är också viktiga. Karin Ågren framhåller också doktorandens individuella studieplan.
- Det är viktigt att alla vet hur den fungerar och vad den ska användas till. Om planerna är väl ifyllda blir de ett stöd både för doktoranden och handledaren. Jag brukar säga att en bra studieplan är doktorandens bästa vän.
Etik
Över hälften av doktoranderna i enkätundersökningen Doktorandspegeln 2008:23R uppger att forskarutbildningen inte i någon större utsträckning inneburit fördjupade kunskaper i forskningsetik. Resultatet är det samma som vid förra undersökningen som gjordes 2003.
Detta oroar Gisela Dahlquist, vetenskaplig sekreterare och föredragande i Centrala etikprövningsnämnden, som menar att frågor om etik är viktiga när man befinner sig på doktorandnivå:
— Är man inte medveten om konflikten som kan finnas mellan kunskap och människors integritet kommer man så småningom att skada allmänhetens förtroende för forskningen. Samma sak gäller om forskningsresultat är förvanskade, förvrängda eller rent av påhittade, säger hon. (Läs mer under rubriken Intervju med Gisela Dahlquist).
Etikprövning
All forskning där känsliga personuppgifter (enligt personuppgiftslagen, PUL) används utan att människor kunnat ge sitt samtycke, samt forskning som ger fysisk eller psykisk påverkan, ska prövas av en etikprövningsnämnd. Detta är lagreglerat sedan den 1 januari 2004 (Lag om etikprövning av forskning som avser människor, SFS 2003:460). Regeringen har beslutat att den nya organisationen för etikprövning ska bestå av sex regionala etikprövningsnämnder. Nämnderna, som består av tio ledamöter med vetenskaplig kompetens, fem ledamöter som företräder allmänna intressen och en ordförande som är eller har varit domare, ska vara självständiga i sitt beslutsfattande. I organisationen ingår även Centrala etikprövningsnämnden, som ska hantera beslut som överklagas och avgöra överlämnanden från regionala etikprövningsnämnder i de fall nämnden är oenig. Centrala etikprövningsnämnden ska också utöva tillsyn.
Utgångspunkterna för etikprövningen har till stor del hämtats från Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin.
Lagen gäller naturligtvis även studenter och doktorander men bara i den mån deras arbete är del av ett doktorandarbete eller anses som ett forskningsprojekt som är ämnat för publicering i vetenskaplig tidskrift.
Ansökan om etikprövning ska göras av forskningshuvudmannen, dvs. av lärosätet eller företaget. Rektor kan dock delegera ansvaret till t.ex. prefekterna. Det är i första hand handledarens ansvar att se till att doktorandens forskning etikprövas.
Etikprövningen måste vara avklarad och ett godkännande ha avgivits innan forskningen kan ta sin början.
De regionala nämnderna har sina kanslier vid Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet och Karolinska institutet. Etikprövningen kommer att vara avgiftsfinansierad. Den nya lagen och den nya organisationen för etikprövning presenteras grundligt på etikprövningsnämndens webbplats. Om forskaren inte är nöjd med ett beslut från en regional nämnd kan han/hon överklaga till den centrala etikprövningsnämnden i Stockholm.
Det är sedan länge lagstiftat att det ska finnas djurförsöksetiska nämnder som granskar forskning på djur.
Det är viktigt för alla forskare att veta när man måste ha tillstånd från, eller ansöka om prövning vid, till exempel en etikprövningsnämnd, en djurförsöksetisk nämnd, Datainspektionen eller Läkemedelsverket.
Dokumentation och arkivering
Det är också nödvändigt att känna till vilka regler som gäller för dokumentation och arkivering av material. Det är viktigt för att resultaten ska kunna verifieras och för att bevisa att fusk inte förekommit, men också för att andra forskare ska kunna använda materialet i sin forskning.
Forskningsfusk
En doktorand som upptäckt oegentligheter, som kan betecknas som forskningsfusk eller oredlighet, ska i första hand vända sig till prefekten eller någon i fakultetsledningen. Denna person är skyldig att gå vidare till rektor med frågan. Det är sedan fakulteten, med hjälp av rektorn, som bestämmer om frågan ska utredas. De lokala lärosätena utreder och beivrar fusk. Vetenskapsrådets etikkommitté arbetar med övergripande etikfrågor och kommittén ska ta fram riktlinjer och regelverk för god vetenskaplig praxis. Med beräknad start januari 2010 kommer en expertgrupp inom centrala etikprövningsnämnden att överta Vetenskapsrådets roll i detta. En något ändrad utredningsordning föreslås också.
Bristande kunskaper
I Högskoleverkets enkätundersökning Doktorandspegeln 2008:23 R. uppger över hälften av doktoranderna att forskarutbildningen inte i någon större utsträckning inneburit fördjupade kunskaper i forskningsetik. Detta resultat är det samma som vid förra undersökningen 2003. Utredarnas kommentarer var då "Om kunskapen om och tillämpningen av etik inte fungerar fullt ut kan så småningom både kollegornas, allmänhetens och näringslivets förtroende för forskningen försämras. Att så många som hälften av doktoranderna inte uppfattar sig ha fördjupat sina insikter i forskningsetik är oroande." En annan allvarlig brist är att många doktorander uppger att de inte fått tillräckliga kunskaper i vetenskapliga metoder och teorier — det vill säga kärnan i forskning.
Intervju med Gisela Dahlquist
Gisela Dahlquist är professor i barnmedicin vid Umeå universitet, och utsågs av regeringen att leda arbetet med att bilda den nya organisationen för etikprövning. Idag är hon vetenskaplig sekreterare och föredragande i Centrala etikprövningsnämnden.
Vad är forskningsetik?
— Den etik som gäller för forskning och forskare skiljer sig naturligtvis inte från den som gäller för alla andra. Men eftersom forskare regelbundet ställs inför vissa typer av etiska och moraliska problem, som andra kanske aldrig möter, har man utvecklat särskilda etiska riktlinjer kring forskning.
Gisela Dahlquist delar upp forskarnas yrkesetik i två dimensioner. Forskningsetiken rör problem och frågeställningar kring hur man bedriver sin forskning. Hur långt får man t.ex. gå i att riskera andra människors integritet och säkerhet för att nå den kunskap man strävar efter? Den andra aspekten, forskaretiken, handlar om forskarens egen heder, hederlighet och öppenhet; hur man förhåller sig till sina resultat, till samarbetet med kollegor, med näringsliv och med andra institutioner och personer.
Är frågor om etik viktiga när man är på doktorandnivå?
— Det är självklart att alla forskare, även om de fortfarande är under utbildning, måste vara medvetna om att de i sin forskargärning riskerar att skada andra viktiga värden på vägen mot kunskapen.
— Är man inte medveten om konflikten som kan finnas mellan kunskap och människors integritet kommer man så småningom att skada allmänhetens förtroende för forskningen. Samma sak gäller om forskningsresultat är förvanskade, förvrängda eller rent av påhittade.
Vilket ansvar har handledarna inom forskarutbildningen för utbildning i etikfrågor?
— Handledarna har en oerhört viktig roll, som förebild och som kunskapsförmedlare. Tyvärr finns det alltför många handledare som inte själva gått igenom en etikutbildning, och de är därför inte övade att använda det här perspektivet. Det är fakulteternas ansvar att se till att handledarna har den utbildning som krävs.
— En viktig etisk aspekt är hur doktoranden själv blir behandlad. Det finns forskargrupper som rekryterar doktorander till sina projekt och som sedan bara använder dem som arbetskraft och glömmer att doktoranden främst är anställd för att genomgå en utbildning och inte för att utföra ett arbete åt forskargruppen.
Fördelningen av äran för forskningsresultaten kan väl också vara en etikfråga? — I allra högsta grad. Gräl inom forskarlag beträffande vem som ska vara förstaförfattare är mycket vanliga — det är säkert den vanligaste orsaken till att forskare grälar med varandra.
— Det är viktigt att forskargruppen kommer överens, gärna med skriftliga avtal, om arbetsfördelning och författarskap i förväg eftersom det nästan är omöjligt för en extern bedömare att i efterhand fastställa vem som gjort vad. Ord står mot ord.
Men de tunga etikfrågorna handlar om forskarnas relation till samhället, menar Gisela Dahlquist:
— Det som är viktigt ur samhällets synvinkel är att forskarna alltid är hederliga med sina resultat — att de aldrig fuskar genom att förvränga resultat eller genom att förfalska, överdriva vikten eller göra vilseledande tolkningar av sina egna forskningsresultat.
— En fråga som blir allt viktigare är att forskare visar öppenhet och att de publicerar sina resultat, eller gör dem allmänt tillgängliga på annat sätt. Att denna fråga aktualiserats beror på den ökade kommersialiseringen av vissa forskningsresultat. I vissa fall publiceras inte resultat som inte är positiva för företaget, till exempel olika bieffekter eller fynd som inte stödjer arbetshypotesen. Det händer att företag kräver att forskare de samarbetar med ska underteckna ett skriftligt avtal som innebär att företaget har vetorätt avseende publicering långt utöver den tid som kan vara nödvändig (och givetvis legitim) för till exempel patentansökan. Sådana avtal är ej i enlighet med god forskarsed och kan klart vara negativt för doktorander. Denna typ av utvald rapportering kommer att förvränga kunskapen och kan på sikt skada patienter. Givetvis kan också skev rapportering förekomma av andra skäl till exempel att tidskrifter eller forskare inte vill publicera "negativa resultat".
— Idag finns såväl inom området klinisk läkemedelsprövning som annan medicinsk forskning databaser där man kan registrera alla påbörjade studier. Även resultat kan publiceras i sådana databaser om de inte kan offentliggöras via publicering i tidskrift. Sådana register är ännu frivilliga (utom viss typ av registrering inom läkemedelsområdet) men allt fler tidskrifter och anslagsgivare kräver öppen registrering av projekt.
Vad händer om en doktorand ertappas med att fuska, eller om doktoranden märker att någon annan gör det?
— Fusk är alltid oacceptabelt och måste anmälas. Den mest komplicerade situationen uppkommer naturligtvis om det är en doktorand som upptäcker att professorn eller någon annan fuskar. Doktoranden befinner sig i en beroendeställning och han eller hon löper naturligtvis risk att avfärdas och att sedan utmanövreras ur gruppen.
— Därför måste högskolorna se till att det finns ett skydd för den som anmäler fusk. Det finns en uppenbar risk att seniora medarbetare får mer gehör och därför måste lärosätena förvissa sig om att alla blir väl bemötta och att även de unga ska våga anmäla om de upptäcker något oegentligt.
En doktorand ska i första hand vända sig till prefekten eller någon i fakultetsledningen om han eller hon misstänker fusk.
— Man kan naturligtvis redan idag vända sig externt direkt — men det är alltid rektors beslut om och av vem utredningen ska göras, berättar Gisela Dahlquist.
SidtoppKontaktperson: Torkel Holmström, e-post enligt fornamn.efternamn@hsv.se
Telefon: 08-563 085 00 Fax: 08-563 085 50 E-post: doktorand@hsv.se
