Intervjuer

• Några röster om ett livsval
  
• Kerstin Engström
  
  • doktorand vid forskarskola
    
• Isabelle
  
  • bytte handledare under utbildningen
    
• Vicki Wenander
  
  • industridoktorand
    
• Aleksandra Popovic
  
  • Doktorandombudsman vid Lunds universitet
    
• Karin Broberg
  
  • före detta "skuggdoktorand"
    
• Mohammad Fazlhashemi
  
  • svensk akademiker med utländsk bakgrund
    
• Ernesto Fumero
  
  • doktorand vid Fysikum, Stockholms universitet
    
• Lena Lundén
  
  • doktorand vid Högskolan i Halmstad
    
• Christer Nordlund
  
  • var gäststudent vid universitetet i Cambridge
    
• Walter Übelacker
  
  • prefekt vid teologiska institutionen vid Lunds universitet
    

Några röster om ett livsval

Här kan du läsa några doktoranders väg till forskarutbildning.

Stephen Fruitman, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitet
Nyfikenhet! Nyfikenheten är drivkraften, det som gör att jag vill forska. Jag undrar varför saker är som de är. Varför folk gör som de gör. Hur samhället egentligen är möjligt. När man lyckats som humanist - då har man inga svar, bara nya frågor. Det är inte heller dumt att få betalt för att läsa sådant som jag skulle läsa i alla fall.

Daniel Sjöberg, doktorand vid Lunds tekniska högskola
Jag brukar svänga häftigt fram och tillbaka i frågan huruvida jag tycker det är roligt att doktorera, men finner oftast att det positiva överväger. Jag får alltid en liten pirrande känsla av lycka efter att ha kommit till den slutsatsen.

Mie Vågberg, doktorand och universitetsadjunkt vid Lärarhögskolan i Stockholm
Jag arbetade som förskollärare i åtta år innan jag åter sökte mig till Lärarhögskolan, denna gång i Stockholm. Under kandidat- och magisterutbildningen i pedagogik kom jag i kontakt med en docent vid institutionen och började arbeta som forskningsamanuens i hennes forskningsprojekt. Detta blev sammantaget min inträdesbiljett till forskarutbildningen.
Och jag är fortfarande lika hungrig!

Mats Fagerberg, doktorand i ekonomisk historia vid Uppsala universitet
Även om tiden som doktorand kan vara väldigt jobbig, där man är utlämnad till sig själv och inte får så mycket stöd från institutionen, har jag ändå svårt att se att jag skulle kunna syssla med något annat som är roligare.

Lena Lundén, doktorand vid institutionen för media och kommunikation vid Uppsala universitet, men verksam vid Högskolan i Halmstad
På ett djupare personligt plan handlar det om att få reflektera, att söka kunskaper och en djupare förståelse för världen. Jag har arbetat många år som informatör på en högskola och att söka till en forskarutbildning var ett sätt att komma vidare i den akademiska världen.

Det är fortfarande väldigt speciellt att gå en forskarutbildning - på samma sätt som det för ett antal år sedan var speciellt att läsa vidare efter gymnasiet. Ibland märker jag att folk tänker 'vem tror du att du är?' när jag berättar att jag håller på att doktorera.

Björn Båtshake, doktor i medicinsk vetenskap vid Lunds universitet
Redan när jag började på läkarlinjen i Lund visste jag att jag inte ville bli läkare. Jag var intresserad av molekyler och celler. Mitt intresse för forskning var troligen grundlagt långt tidigare utan att jag lyckats formulera detta för mig själv. Efter den fjärde terminen började jag omedelbart forska på heltid.

Henric Stenmark, doktorand vid Umeå universitet. Citatet är hämtat ur universitetets tidning Aktum
En av de stora fördelarna med att vara forskarstuderande är den stimulerande miljön: ett stort kursutbud, seminarier, föreläsningar och möten med intressanta personer. Det är en inspirerande arena som är få förunnade.

Karolina Törneke, leg. veterinär och doktorand i veterinärmedicinsk farmakologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala
Efter att ha arbetat som distriktsveterinär i djupaste Småland i ungefär fem år, bestämde jag mig för att börja söka andra jobb. Det visade sig att flera av de arbetsgivare jag var i kontakt med ville ha disputerade sökanden.

Därför sökte jag en doktorandtjänst i veterinärmedicinsk farmakologi i Uppsala, ett ämne som jag egentligen inte var särskilt intresserad av. Forskarutbildningsplanen var redan skriven och jag hade ingen möjlighet att påverka projektets inriktning. Orsaken till att jag ändå tackade ja var att det verkade vara ett bra jobb och att tjänsten även innehöll undervisning.

Sidtopp

Kerstin Engström

doktorand vid forskarskola

- När jag först antogs var institutionen ny och det fanns inga doktorandtjänster. Därför arbetade jag först som forskningsassistent och sedan med undervisning och administration 75-80 procent av tiden. Jobbet blev så upphackat att det sen aldrig fanns 20 procent kvar till forskning och att skriva genomarbetade doktorandtjänstansökningar. Jag hade just tänkt ge upp och fortsätta arbeta som adjunkt när genusforskarskolan utlyste en tjänst 2001. Då såg jag en öppning, jag hade sedan länge varit intresserad av genusfrågor.

Hur är det att studera vid en forskarskola?
- Forskarskolan utgör en forskarmiljö som jag har haft nytta och glädje av i avhandlingsarbetet. Vi har regelbundna träffar och internat. Uppföljningen från ledningen och gemensamma kurser och seminarier med bra lärare är också viktiga. Ledningen försöker ordna de kurser vi studenter ber om och behöver, berättar Kerstin Engström.

- En av de avgörande fördelarna är att det går att få ett teoretiskt lyft i diskussionerna kring
genusperspektiv. Forskarskolan har dessutom mer resurser än institutionerna och det gör det möjligt att hålla något högre nivå på lärare och seminarieledare. Ledningen har gjort en seriös satsning för att få dit bra svenska och internationellt kända lärare, det har dessutom varit väldigt bra pedagoger.

Genusforskarskolan samarbetar med övriga institutioner vid Umeå universitet och vid de tre partnerhögskolorna Gävle, Kalmar och Mittuniversitetet. Tanken är att sprida genusperspektivet i vidare cirklar, samt att gynna tvärvetenskapligt samarbete.

- Tvärvetenskapligheten består inte så mycket i att doktorander från olika discipliner arbetar ihop, snarare är det så att man under gemensamma kurser, seminarier och presentationer får intressanta insikter i hur man inom olika ämnen angriper frågor ur genusperspektiv.

Genusperspektiv kan inte vara samma sak inom till exempel litteraturvetenskap som inom medicin. Det ökar förståelsen för att det egna sättet att tänka kanske inte går att applicera på alla områden. Forskarskolan och institutionerna delar på kostnaden för de omkring 40 doktorandernas tjänster och doktoranderna har sina arbetsplatser ute på institutionerna.

- Det gör att forskarskolans miljö kan hamna i konkurrens med den egna institutionen när det gäller hur man som doktorand ska prioritera sin tid. Jag hinner inte vara lika engagerad i seminarieverksamheten på båda ställen. Man måste lära sig att dra gränser och se vad som är rimligt.

Kerstin Engström är inskriven på institutionen för medie- och kommunikationsvetenskap. Hennes avhandling handlar om journalistik, forskning och kön. Hon studerar hur forskning om kön och genus presenteras i dagspressen, med Aftonbladet och Dagens Nyheter som exempel.

Snart är det dags för slutseminarium och en sista skrivomgång innan disputationen.

- De olika seminarierna som hållits kring min avhandling på forskarskolan har varit väldigt givande. Kritiken är aldrig "taskig", utan oftast konstruktiv, men man har ändå väldigt kluvna känslor efteråt. Det är en stor uppladdning med mycket skrivande och arbete inför seminariet. Meningen är ju att man ska få synpunkter så att avhandlingen blir bättre, men ibland känns det som om man som doktorand bara kan göra "fel" eller i alla fall otillräckligt - ända till den dag man disputerar.

- Efter seminarierna om min avhandling brukar jag känna mig helt kraftlös flera dagar. Varje gång inser jag hur mycket det finns kvar som kan bli bättre och som jag måste göra annorlunda.

Du är ensamstående med ett barn. Har det gjort det svårare att doktorera?
- Nej. Problemet i början var att jag inte fick en doktorandtjänst och därför var tvungen att försörja mig genom undervisning. Idag kan jag säga att det på många sätt är en fördel även för forskningen att jag har delad vårdnad. Varannan vecka får jag egen tid och kan koncentrera mig helt ostört, kommenterar Kerstin Engström.

Läs mer om forskarskolor i avsnittet Att doktorera under rubriken Forskarskolor. Läs mer om Umeå universitets genusforskarskola.

Sidtopp

Isabelle

bytte handledare under utbildningen

Isabelle heter egentligen något annat, men hon vill inte bli igenkänd och vi kan därför inte skriva hennes riktiga namn eller vid vilket universitet hon är doktorand.

Efter magisterexamen blev Isabelle rekommenderad att kontakta två forskare vid en medicinsk fakultet och anmäla sitt intresse för att bli doktorand hos dem. Hon blev snart kallad till intervju:

- De var jättepositiva och vid intervjun lovade de guld och gröna skogar. De sa att vid den här fakulteten börjar man med en sex månaders prövoperiod med stipendium. Det skulle vara för båda parters bästa och jag trodde på vad de sa.

Isabelle blev alltså skuggdoktorand. Efter sex månader förlängdes hennes stipendium ytterligare tre månader. Detta gjordes med institutionsledningens goda minne.

- Jag gick med på det för att de lovade att jag sedan skulle bli antagen. Jag har alltid velat doktorera och det kändes som om jag inte hade något val.

De två handledarna hade ett förhållande sen många år, trots att den ena av dem var gift. Under den tid Isabelle arbetade på institutionen genomgick handledarna en allvarlig kris som hade med deras relation att göra.

- Jag försökte separera jobb och bråk, men blev helt indragen i deras privatliv. Försökte jag värja mig utsattes jag för anklagelser och olika bestraffningar. Det projekt Isabelle arbetade inom var finansierat av EU-pengar, vilket gjorde att handledarna inte var beroende av den övriga institutionen i särskild stor omfattning. Det fanns tillfällen när det var uppenbart för institutionsledningen att det inte stod rätt till, men ingen gjorde någonting.

- Ledningen vågar inte kritisera forskarna för att den är rädd att bli anklagad för att inte respektera den fria forskningen. Den vill inte heller stöta sig med forskare som drar in pengar. Isabelle mådde allt sämre på grund av bråken och den ostrukturerade tillvaron. Hennes handledare mådde dåligt och var ytterst sällan på plats. Isabelles uppgift var att utföra ett stort antal laborationer, alla exakt likadana, men någon forskning och utbildning var det knappast tal om.

- Mina vänner var mycket oroliga för mig. De sa att de inte kände igen mig - och det gjorde jag faktiskt inte själv. Jag var inte längre öppen, glad och social, som jag alltid varit tidigare, berättar Isabelle. Till slut fick Isabell nog och gick till prefekten: - Min tanke var att bara sluta, att inte hävda mina rättigheter.

Men prefekten berättade då - och först då - att man som doktorand har rätt att byta handledare. Isabelle kontaktade också kårens doktorandombudsman. Ett möte ordnades med handledarna, avdelningschefen, doktorandombudsmannen och Isabelle.

- Då kändes det som om tredje världskriget bröt ut. Handledarna öste anklagelser över mig och efter mötet sa doktorandombudsmannen åt mig att gå till en läkare och berätta hur jag mådde. Jag följde rådet och blev sjukskriven på en gång, berättar Isabelle.

Under sjukskrivningsperioden sökte Isabelle andra doktorandtjänster. Några var hon nära att få, men i något fall tror hon att tillsättningen stoppades av att de gamla handledarna förtalade henne. Så en dag blev hon kontaktad av avdelningschefen som undrade om hon ville prova att arbeta i en annan grupp på den institution hon tillhörde.

- Jag var så nervös att jag höll på att dö när jag gick dit, men jag märkte snart att den nya handledaren var en helt annan sorts person som höll sig långt från intrigerna på institutionen. Isabelle trivs nu bra och arbetar hårt för att ta igen den förlorade tiden.

- Jag har förlorat 18 månader av mitt liv och min utbildning. De åtta månader som jag arbetade för mina första handledare är helt bortkastade. Men nu har jag fått veta att jag troligen kan få tillbaka finansieringen för den tid jag var sjukskriven.

Vilka slutsatser drar du idag av det som hänt dig?
- Att det är mycket som sker i det fördolda i forskarvärlden. Institutionerna är beroende av forskare som drar in pengar och forskarna är beroende av institutionerna. Det gör att ingen vågar sätta gränser och som skuggdoktorand eller ny doktorand är man chanslös. Det känns som om man kan göra vad som helst om man är forskare och har de rätta kontakterna inom den hierarkiska akademiska världen.

- Jag bytte handledare och fick börja om från början med helt ny forskning. Den processen tar lång tid och skapar oerhörd stress och suger ut energi.

- Det är också tydligt att det blir mer problem på institutioner som använder sig av skuggdoktorander. I de forskargrupper som använder sig av skuggdoktorander är det mycket vanligare att doktorander slutar eller byter handledare. Skuggdoktoranderna utnyttjas som billig arbetskraft - inte minst av forskare som har problem med att få antagna doktorander eller har problem med ekonomin.

Sidtopp

Vicki Wenander

industridoktorand

- Som industridoktorand är det lätt att man blir klämd mellan olika intressen och att man känner många olika lojaliteter. Man vill vara alla till lags - utan att sälja ut sig själv. Men det finns fördelar: industridoktorander verkar inte bara i den akademiska världen utan har också andra kontakter - inte minst med arbetsmarknaden.

Vicki Wenander är bebyggelseantikvarie. Sedan 1999 har hon arbetat på företaget Restaurator AB. Det är ett konsultföretag som arbetar med kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer. I samband med restaureringar ger konsulterna råd om hur byggnadernas kulturhistoriska värde ska kunna bevaras.

- Det var mina dåvarande chefer som frågade om jag ville doktorera. Den ene var lärare vid Högskolan på Gotland så det var inte en främmande tanke för honom att ha en forskarstudent på företaget. Jag hade flera gånger funderat på att doktorera, men att jag överhuvudtaget blev doktorand just då, är därför att jag blev tillfrågad, säger Vicki Wenander.

Restaurator har bara 12 anställda. Det är ovanligt att ett så litet företag har forskarstudenter, de flesta industridoktorander är verksamma inom stora företag som Ericsson, ABB eller Astra Zeneca. KK-stiftelsen ger dock stöd till företagsdoktorander hos mindre företag (definierat som företag med färre än 250 anställda). Målsättningen med satsningen är att uppmuntra akademisk utbildning i svensk industri och att skapa goda kontakter mellan forskare och företagare. Doktoranderna samfinansieras av KK-stiftelsen, företaget och högskolan.

- Att doktorera inom ett litet företag gör egentligen ingen skillnad för mig som doktorand, mer än att det just kan vara svårt att få tiden att räcka till. I en mindre organisation är det ju svårare att flytta över arbetsuppgifter till en kollega. För företaget däremot, är det självklart att det är en stor uppoffring och en stor satsning. Det har ju mycket mindre marginaler än ett storföretag, kommenterar Vicki Wenander.

- Meningen är att jag ska lägga 70 procent av tiden på forskarstudierna och 30 procent på jobbet. Men det är nästan omöjligt att få ihop det tidsmässigt. Jag är nästan aldrig på institutionen och jag slits mellan arbetet och att skriva avhandlingen. Det går inte att styra mitt jobb så att jag avdelar en och en halv dag per vecka till det. Jag måste ofta ge mig ut till byggarbetsplatser eller möten med väldigt kort varsel. Troligen ägnar jag snarare 50 procent av min tid till arbetet. För att hinna med går många kvällar åt, jag hinner inte med mycket mer än att arbeta och doktorera.

Vicki Wenander rekommenderar att den som funderar på att bli industridoktorand först går igenom alla för och nackdelar med att doktorera, vilka styrkor och svagheter man har, vilka uppoffringar som kan krävas och vilka vinster det kommer att ge.

- Att ha flera års yrkeserfarenhet ger fast mark under fötterna. Som industridoktorand måste man själv driva sitt projekt, ingen annan kommer att göra det åt dig. Två världar ska förenas, två parallella liv, och jag kan inte gå mellan dem hur många gånger som helst under en och samma dag. Men trots allt är det precis så här jag vill ha det. Att vara delaktig i båda världarna, forskarvärlden och yrkeslivet, är en förmån.

Det blir inte lättare av att hennes företag har kontor både i Stockholm och Malmö och att Vicki Wenander är knuten till Högskolan på Gotland och inskriven på Institutionen för arkitektur vid Chalmers i Göteborg.

- Jag är sällan på universitetet och det var nästan bara när jag gick de teoretiska kurserna som jag träffade andra doktorander. Handledningen fungerar dock mycket bra - även om det oftast sker via e-post eller telefon.

Vicki Wenanders avhandling handlar om "Arkitektoniskt måleri i den svenska funktionalismens interiörer".

- Det handlar om rum, väggar, dörrar, materialval och tekniker - hur man använder den målade ytan för att skapa arkitektur. Jag vill att min avhandling ska utmynna i en handbok eller något annat tankeväckande för min yrkesgrupp. Jag vill att den ska vara mer än en akademisk produkt. Jag har nog lite extra höga krav på applicerbarhet - jag ser ju själv hur viktigt det är med kontinuerlig kunskapsuppbyggnad i yrkeslivet.

- Däremot vet jag inte om doktorstiteln kommer att betyda särskilt mycket för mig om jag fortsätter inom småföretagarsektorn - där fyller den ingen särskild funktion idag och man är mest en främmande fågel. Men det är självklart att det kan vara värdefullt för ett företag att ha en anställd som är disputerad. Inom stora, forskningsstarka företag kan en doktorsexamen vara en förutsättning för att få jobb och skulle jag senare i livet börja arbeta inom till exempel museisektorn kan en doktorstitel vara värdefull även för mig.
En stor fördel med att vara industridoktorand är lönen. Vicki Wenander behåller sin ingångslön under de fem år det ska ta henne att bli klar med sin avhandling.

- KK-stiftelsen betalar merparten av mina forskarstudier. Det har varit mycket skönt att ha en trygg finansiering från dag ett och fem år framåt. Det är en fantastisk förmån. På nästan alla kurser jag gått har det funnits doktorander som fått hanka sig fram på stipendier, som skuggdoktorander, eller haft andra otrygga finansieringsformer.

- Det har inte varit en lätt väg, mycket oförutsett har hänt under de år jag hållit på. Stora omvälvande saker har hänt, som att min arbetsgivare hastigt dog och att företaget såldes, att jag flyttade från Stockholm till Malmö och att jag blev verksamhetschef. Det har varit mycket slitsamt, men jag tror att allt detta samtidigt gör att avhandlingen kommer att bli bättre - jag har nämligen tvingats stanna upp flera gånger och titta med nya ögon på mitt doktorandarbete.

Sidtopp

Aleksandra Popovic

Doktorandombudsman vid Lunds universitet

Många går länge med sina problem och det kan ta flera år innan doktoranden ber om att få byta handledare. Man är rädd för att det kan påverka karriären eller att man ska bli baktalad av sin handledare på institutionen. En rädsla som tyvärr inte alltid är helt obefogad, medger Aleksandra Popovic. Men hon vill inte avråda någon från att byta handledare, det har alla rätt till.
 
- Det som ser ut som en konflikt mellan doktorand och handledare är enligt min uppfattning ofta brister i arbetsledningen. Jag brukar kalla till ett möte för att höra hur utbildningen har organiserats. Vilken vetenskaplig inriktning och kompetens har handledaren? Vilken pedagogik har handledaren använt för att planera doktorandens väg mot examensmålen? Känner handledaren till relevant lagstiftning?
 
Ett hjälpmedel som Aleksandra Popovic vill lyfta fram är den individuella studieplanen, som varje doktorand ska ha enligt lagstiftningen. Hon tror att många av de konflikter som blossar upp hade kunnat undvikas om man hade gjort en ordentlig uppföljning av studieplanen. I den ska det exempelvis tydligt stå hur handledningen ska utformas och vara organiserad.
 
Förutom att försöka få institutioner och handledare att utgå mer ifrån individuella studieplaner lyfter Aleksandra Popovic också den frågan i universitetets råd för utbildning på forskarnivå.
 
En viktig anledning till att byta handledare är om en privat relation uppstår mellan handledaren och doktoranden. Det är visserligen inte förbjudet, men inget som rekommenderas.
 
- Om det uppstår problem är det nästan alltid doktoranden som drar det kortaste strået och som riskerar att bli utfrusen och isolerad, säger Aleksandra Popovic. Sexuella trakasserier är en annan känslig fråga där det kan finnas ett stort mörkertal. Jag har inte drivit något sådant ärende men här är det extra viktigt att doktoranden inte är beroende av den handledaren och snabbt kan byta. Vanligare är dock att doktorander berättar om att de har blivit mobbade på sin arbetsplats och då är det också mycket svårt att återupprätta förtroendet för handledaren.
 
Det finns också fall där handledare avgör vem som ska få stå som författare till texter och vem som ska ha tillgång till data — oavsett vem som egentligen har skrivit texterna eller tagit fram underlaget.
 
- Det utgör ett brott mot immaterialrättens grundläggande principer, som går ut på att man äger produkten av sitt eget intellektuella arbete. Om flera personer tagit fram ett material tillsammans, utan att det går att särskilja vem som har gjort vad, äger alla detta med lika rätt, förklarar Aleksandra Popovic.
 
Problem med finansieringen av forskarutbildningen kan vara ännu svårare att lösa. Finansieringen ska egentligen vara klar innan doktoranden antas till utbildningen men enligt Aleksandra Popovic tävlar universiteten ofta om mängden doktorander som tas in och examineras. Detta trots att finansieringen är osäker. Många doktorander vill också så gärna bli antagna att de accepterar usla villkor. Det är en av orsakerna till att det finns skuggdoktorander, det vill säga studenter som får börja på forskarutbildningen utan att vara antagna. (Läs mer om skuggdoktorander i avsnittet Antagning under rubriken Skuggdoktorander). Lunds doktorandkår driver frågan om att universitetet ska anställa alla doktorander från första utbildningsdagen som sin högsta prioritet. Den juridiska fakulteten vid Lunds universitet har en sådan antagningspolicy.
 
De flesta doktorander utgår ofta ifrån att allt är anpassat och organiserat och att det finns resurser för att slutföra utbildningen. Och att alla har samma rättigheter när det gäller socialförsäkringar som föräldra- och sjukpenning.
 
- Doktorander är inte tillräckligt informerade och vi kämpar fortfarande för att få några dagars obligatorisk introduktion för att alla ska kunna lära sig mer om sina rättigheter.
 
Lunds Doktorandkår krävde också i många år en obligatorisk handledarutbildning i två dagar, vilket infördes först 2004. Aleksandra Popovic hoppas att certifiering av handledare vid Lunds universitet ska leda till att handledarna får motivation att utveckla sin handledningskompetens. Ett första steg i den riktningen är ett förslag till kompetensutvecklingsprogram som Lunds universitets Centre for Educational Development (CED) har lagt fram.
 
Att i god tid ta reda på sina rättigheter är ett sätt att undvika konflikter. Andra exempel är att ställa krav, engagera sig studentfackligt och att informera sig om vad man kan förvänta sig på arbetsplatsen.
 
Aleksandra Popovic tycker att det är viktigt att förbereda sig noga inför fastställandet av den individuella studieplanen och att fundera över alla detaljer som enligt lagstiftningen ska vara med. Ta reda på om man måste gå på en mängd konferenser och seminarier samt ta alltför många undervisningstimmar eller om tiden kan användas mer effektivt.
 
- Glöm inte räkna in all förberedelsetid som man kanske inte tänker på: att söka finansiering, skapa kontakter och bygga nätverk. Skriv in hur mycket tid som får gå åt till att göra annat än att skriva på avhandlingen.
 
Aleksandra Popovic pekar också på att det finns få möjligheter för doktorander att delta i ett pågående vetenskapligt samtal mellan seniora forskare.
 
- Som det ser ut nu finns varken ekonomiska eller karriärmässiga skäl som talar för att det är viktigt att handledaren ser till att det går bra för doktoranderna. Risken är då att doktoranden blir handledarens verktyg i en forskningsmiljö inom vilken man själv aldrig får ett sammanhang. Eller också blir man isolerad i en torftig vetenskaplig miljö där man inte kan lära sig något. Man skulle vara mycket mindre beroende av sina handledare om man hade möjlighet att interagera med andra forskare.

Sidtopp

Karin Broberg

före detta "skuggdoktorand"

Karin Broberg är idag doktorand på avdelningen för klinisk genetik vid Lunds universitet. Vägen dit har kantats av väntan, stipendier och ett stort mått av osäkerhet. I ett år var hon en så kallad skuggdoktorand, det vill säga hon arbetade på klinisk genetik i väntan på att bli antagen till forskarstudier - men utan någon garanti för att hon verkligen skulle bli det.

- Jag tog en fil.mag. i biologi och i den ingår ett examensarbete om 20 poäng. Efter att ha gjort examensarbetet på klinisk genetik visste jag att jag ville doktorera och blev erbjuden att stanna kvar med ett stipendium som finansiering, berättar Karin.

Perioden med stipendium förlängdes till tio månader i väntan på antagning till forskarutbildningen. När hon slutligen blev antagen fick hon gå ytterligare ett år med stipendium innan hon fick finansiering genom utbildningsbidrag.

- Det finns fördelar med stipendier, till exempel får man en chans att bekanta sig med institutionen och med handledarna samt att prova på hur det är att forska.

Men fördelarna uppväger på intet sätt de många nackdelarna konstaterar Karin:

- Man har inget försäkringsskydd, kan inte kvalificera sig för a-kassa, sjuk- eller föräldrapenning, och om någon olycka händer på institutionen omfattas man inte ens av arbetsskadeförsäkringen.

- Perioden på institutionen är ingen merit om man inte publicerar något och det är svårt att hävda sig om problem uppstår. Man får inte information eftersom man inte är registrerad, kan inte gå forskarutbildningskurser, man finns inte ens med i e-postsystemet.

- Efter en tid började jag fundera över om min situation var rimlig. Vad skulle hända om en olycka inträffade? Om jag fick bestående skador? Hur skulle jag klara mig utan föräldraförsäkring om jag skulle vilja skaffa barn?

Karins intryck är att systemet med skuggdoktorander är mycket utbrett.
- Vid medicinska fakulteten är denna form av finansiering snarare regel än undantag under början av forskarutbildningen.

Varför gick du med på att inte få anställning?
- Efter många år med studielån var jag tacksam över att få en inkomst. I början kändes det som en mycket bra lösning, jag insåg inte alla nackdelarna. Dessutom trodde jag att det var självklart att jag skulle bli antagen som doktorand.

- Jag tror också att det är svårt att säga emot när handledaren säger att "vi väntar ett tag till innan du antas formellt".

Sidtopp

Mohammad Fazlhashemi

svensk akademiker med utländsk bakgrund

Mohammad Fazlhashemi kommer från Iran och är professor i idéhistoria vid Umeå universitet. 1994 disputerade han på avhandlingen Förändring och kontinuitet: Al-Ghazâlîs politiska omsvängning. Därefter har han fokuserat på bilden av Europa/Väst i den muslimska världen under modern tid. Här skriver han själv om sina erfarenheter som svensk akademiker med utländsk bakgrund.

Det är inte lätt att genomföra en forskarutbildning i ett humanistiskt ämne för en person som inte har sina rötter i det svenska samhället . Att inte ha det svenska språket som modersmål gör uppgiften ännu tyngre, eftersom språket och den skriftliga framställningen spelar en nyckelroll i ett humanistiskt ämne. Trots att jag drogs med båda dessa brister valde jag i slutet av 1980-talet att satsa på en forskarutbildning i idéhistoria. Ytterligare en komplikation var att jag valde ett avhandlingsämne som låg långt utanför den så kallade huvudfåran.

De flesta avhandlingar inom ämnet idéhistoria är stark präglade av svenska - och på sin höjd europeiska - förhållanden. Mitt avhandlingsämne handlade om den förändring som det politiska tänkandet hade genomgått i det islamiska riket under europeisk medeltid. I efterhand har jag förstått att det var tack vare min blivande handledare som jag överhuvudtaget blev antagen till forskarutbildning. Han ville nämligen vidga vyerna inom ämnet.

Problemen blev inte färre när jag blev antagen. Min huvudhandledare och det högre seminariet kunde inte bidra med särskilt många idéer och synpunkter på själva innehållet i min avhandling. Det gjorde det nödvändigt att hitta en biträdande handledare, vilket var ganska ovanligt i slutet av 1980-talet. Det tog lång tid och efter två misslyckade försök hade mitt arbete försenats så mycket att min försörjning tog slut. Lösningen blev att jag fick lägga fram det jag hade skrivit som en licentiatavhandling. Den som opponerade på min avhandling visade sig vara både intresserad och insatt i ämnet och dessutom villig att åta sig rollen som ny biträdande handledare. Drygt ett år efter licentiatdisputationen lade jag fram min doktorsavhandling. Under den här perioden gick jag på studiemedel och extraknäckte som hemspråklärare och expedit på en Konsumaffär.

Redan under disputationen fick jag en vink om hur min forskning och min avhandling skulle tas emot. När opponenten var klar och ordet gick till auditoriet reste sig en professor i ett naturvetenskapligt ämne och undrade varför Umeå universitet satsade dyra pengar på en avhandling om det politiska tänkandets historia i den muslimska världen under medeltiden. För honom framstod detta som mer eller mindre bortkastade pengar.

Det var inte bara denne professor som uttalade sig på ett nedlåtande sätt om min forskning. I samband med tjänsteansökningar återkom attityden. En sakkunnig skrev att mitt avhandlingsämne berörde ett "smalt" område. En märklig kommentar när det främsta kännetecknet för den veteskapliga utvecklingen i väst sedan den vetenskapliga revolutionen är att forskaren fördjupar sig i ett begränsat område. En annan sakkunnig skrev att han inte kunde uttala sig om mitt avhandlingsämne på grund av bristande kunskaper, men istället för att låta bli att bedöma min ansökan placerade han mig på ett icke valbar plats.

Som doktorand och nydisputerad kände jag mig ibland illa till mods av dessa bakslag, men i mina kontakter med andra doktorander visade det sig att var och en drabbas av någon form av bakslag då och då. Jag hade dock förmånen att ha en fin handledare och sedermera kollega som hjälpte mig att komma över bakslagen.

Ett av min handledares råd var att jag inte skulle låta saken bero när de sakkunniga misskötte sitt arbete. Det gällde att väcka uppmärksamhet för missförhållanden. Men det var oerhört viktigt att man följde det akademiska spelets regler: inga överilade och känslosamma utbrott, men däremot sakliga framställningar i form av överklaganden och, framför allt, medial uppmärksamhet. Jag skrev exempelvis en insändare i en universitetsfacklig tidskrift om den sakkunnige som placerat mig på icke valbar plats trots att han erkände sina bristande kunskaper, och jag påpekade att detta hade passerat obemärkt förbi tjänsteförslagsnämnden. Artikeln gav stort eko och självaste rektor hörde av sig och undrade hur det stod till med saken.

Ett annat gott råd var att inte sitta och vänta på att bli upptäckt, istället skulle jag aktivt marknadsföra min forskning och göra den tillgänglig för en bredare krets. "Bli synlig, det gör dig oundviklig!".

Bara någon månad efter disputationen fick jag forskningsmedel till en postdoktjänst. Då jobbade jag med ett nytt forskningsprojekt som återigen hade fokus på den muslimska världen, men den här gången handlade det om nutida förhållanden och hade en koppling till förhållandena i Europa/väst. Den fortsatta vetenskapliga produktionen i form av böcker, deltagande i konferenser, vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar har fört mig från att vara en osäker och uppgiven doktorand till att bli nydisputerad forskare och vidare mot lektorstjänst, docentur och till slut befordran till professor.

Parallellt med detta blev min forskning uppmärksammad i allt större omfattning. Utvecklingen i omvärlden, framför allt i en rad muslimska länder, gjorde att de forskningsprojekt som jag arbetade med fick allt större uppmärksamhet. Det visade sig att ha kunskaper i en annan kultur, att ha med sig språkkunskaper från ett icke-europeiskt land och därmed ha insyn i sociala, kulturella och historiska förhållanden i andra kulturer och traditioner kan vara en tung konkurrensfördel! Den mediala uppmärksamheten ger dessutom ringar på vattnet och bidrar till ännu större uppmärksamhet.

Utvecklingen kan för min del ha berott på rena tillfälligheter, men förutom de råd och hjälp som jag fått av handledare, kollegor och medarbetare har jag hämtat inspiration från ett persiskt ordspråk som säger: "Framgång får den uthållige som vandrar sakta, stillsamt och sammanbundet".

Sidtopp

Ernesto Fumero

doktorand vid Fysikum, Stockholms universitet

Ernesto Fumero går sjunde terminen på forskarutbildningen vid Fysikum. Han är en av cirka 70 doktorander och han håller på med en sammanläggningsavhandling med inriktning på kärnfysik.

Är det stressigt? Oroar du dig för att inte hinna klart på utsatt tid?
- Ibland, men jag försöker att inte hetsa upp mig utan tränger undan känslan av osäkerhet. Det beror främst på mig själv om jag ska hinna klart - och på ett visst mått av tur med utrustningen. Jag vinner ingenting på att oroa mig.

Ernesto Fumero har en examen i fysik från Kuba. Han flydde därifrån 1994 och när han lärt sig lite svenska kontaktade han Fysikum. En forskargrupp där hade möjlighet att anställa honom under sex månader och därefter blev han antagen som doktorand. Den första tiden finansierades han via forskargruppen, sedan via ett stipendium, därefter fick han utbildningsbidrag och slutligen en doktorandtjänst.

- I min tjänst ingår 20 procent undervisning. Jag började undervisa på grundutbildningskurser som anknyter till det jag forskar i så fort jag blev antagen. I början undervisade jag tillsammans med en annan doktorand, vilket gjorde att det inte var så otäckt. Vi fick också mycket stöd från lärarna.

- Jag är glad över att få undervisa, jag upptäcker att jag har kunskaper som jag inte var medveten om samtidigt som jag också lär mig något nytt vid varje kurs, även om jag hållit den förut.

- Det är också bra att kunna förlänga doktorandtiden med 20 procent. Jag är experimentalist och det händer ofta att något trasslar eller att en apparat går sönder och så får man vänta flera veckor på reservdelar. Då kan man fylla ut tiden med undervisning.

- Dessutom tror jag att grundutbildningsstudenterna tycker att det är intressant att möta doktorander. Jag får ganska ofta frågor om hur det är att doktorera, hur livet som doktorand är.

Hur mycket undervisning motsvarar 20 procent av arbetstiden?
- Institutionen använder en schablon för hur många timmar varje kurs beräknas ta. Den tar emellertid inte hänsyn till om det är första gången man ger kursen - då går det ju åt mycket extra tid till förberedelser - eller hur många studenter som går kursen - ju fler desto större arbetsbörda.

- Men om man tycker att undervisningen tar alldeles för mycket tid kan man tala med den som ansvarar för att fördela kurserna. Det brukar aldrig vara några problem att få justera det.

Den här terminen går 10 procent av Ernestos tid för institutionstjänstgöring åt till att vara vice ordförande i doktorandrådet.

Ernesto Fumero tycker att hans forskarutbildning ibland blir lite väl splittrad.
- Jag hatar att göra två, tre saker samtidigt - men vissa perioder har jag min egen forskning, kurser att följa och en eller två kurser där jag undervisar. Varje gång jag blir avbruten i min egen forskning tar det en viss tid att sätta sig in i vad det var jag höll på med - det gör att arbetet går långsammare.

Vad händer om du inte blir klar i tid?
- Om det är väldigt lite som fattas kanske forskargruppen kan klara av att finansiera det - speciellt om man är på väg att få fram något viktigt resultat. Annars får jag väl försöka hitta ett jobb och avsluta avhandlingsarbetet vid sidan av det.  

Sidtopp

Lena Lundén

doktorand vid Högskolan i Halmstad

Lena Lundén har arbetat inom högskolevärlden i tio år, större delen av den tiden har hon varit informatör vid Högskolan i Halmstad. För ett halvår sedan blev hon antagen vid institutionen för Media och kommunikationsvetenskap vid Uppsala universitet. Där finns hennes huvudhandledare, men arbetet med avhandlingen kommer hon att genomföra vid Högskolan i Halmstad som står för finansieringen av hennes forskarutbildning.

Varför har du valt att gå på en liten högskola istället för det anrika universitetet i Uppsala?
- Det storstilade och anrika ligger inte för mig. Jag trivs med miljön och synen på människor här, det finns en moral och en inställning till omvärlden som jag gillar - man tror sig inte ha allenarådande svar.

- Men jag "går" faktiskt inte på en liten högskola. Jag jobbar här och har min finansiering här
- den hade jag inte fått med mig om jag valt att flytta till Uppsala. Högskolan i Halmstad har inte forskarutbildning, utan jag måste söka till en fakultet för det, så själva utbildningen sker i kontakt med Uppsala och andra universitet.

Har du inte valt en sämre utbildningsmiljö och därmed en B-utbildning?
- Tvärtom. Jag tycker att de mindre högskolorna har tvingats riva murar, tänka nytt, samarbeta och bygga upp tvärvetenskapliga utbildningar just för att de inte är så stora. Detta har lett till ett modernare synsätt — jämlikare, öppnare och mer demokratiskt.

- Det kan verka som om de stora universiteten är öppna och självständiga, men jag tycker att de ofta tänker väldigt konventionellt. De bygger sin verksamhet på en viss modell och de har svårt att acceptera andra synsätt. Media och kommunikation anses till exempel mest handla om media - avhandlingen förväntas bestå av någon sorts mediaanalys.

- Jag vill lägga tyngdpunkten på kommunikation och jag vill studera högskolans samverkan med det omgivande samhället. Ibland ifrågasätts ämnesrelevansen i det jag vill göra. Men jag tycker att det är viktigt att det går att vidga ämnet, eller att närma sig det från ett nytt håll. Utan den öppenheten kör forskningen fast.

Vid Enheten för arbetsvetenskap (tidigare CAU, Centrum för arbetslivsutveckling) finns 11 doktorander och vid Högskolan i Halmstad är de totalt ca 70. Doktoranderna är knutna till olika universitet och ofta följer de kurser och seminarier på andra lärosäten.
Inför den första kursen började hon skissa på vad hennes avhandling ska handla om och hon skrev ett "paper" om detta som hon presenterade i Örebro:
- Det är ett sätt att mejsla fram rätt frågeställningar och att kolla att tankarna är begripliga och uppläggningen logisk.

- En grund för min analys kommer att vara min egen arbetsplats sätt att arbeta med kunskapsutveckling där flera parter deltar och med metoder för att förena teori och praktik. Jag kommer alltså att vara med och bygga upp några FoU-projekt som jag sen kan använda som exempel i min avhandling.

- Härnäst kommer jag att gå en metodkurs och parallellt med den samlar jag erfarenheter i FoU-projekten. De kommer att utgöra underlag för olika texter, artiklar, "papers" och uppgifter på den här och kommande kurser. Så småningom ska allt detta mynna i en mer sammanhängande helhet, min avhandling.

När Lena väl hade bestämt sig för att hon ville doktorera kontaktade hon flera universitet som har Media och kommunikation och hon blev alltså antagen i Uppsala.

Hur fungerar det att ha sin handledare så långt borta?
- Jag tror att det kommer att fungera bra. Med e-post kan man hålla en mycket aktiv kontakt och jag står med på institutionens mail-lista för information. - Jag kommer också att ha biträdande handledare bland de seniora forskarna här på institutionen - vi har nu också två professorer här. - Möjligtvis kommer jag känna mig lite utanför i samband med seminarieverksamheten. Jag kommer ju inte kunna delta så ofta.

Doktorander som är antagna vid ett lärosäte men som gör sin utbildning vid ett annat klagar ofta på bristande handledning och dålig kontakt med huvudhandledaren - de har på olika sätt upplevt att de "hamnat mellan stolarna".

Högskoleverket har studerat dessa doktoranders situation i tillsynsrapporten Rättssäkerheten på högskolor utan relevant vetenskapsområde (2006:30 R).

Sidtopp

Christer Nordlund

var gäststudent vid universitetet i Cambridge

Under knappt tre månader var Christer Nordlund från Umeå universitet gästdoktorand vid elituniversitetet Cambridge. Han möttes av ett system tämligen olikt vårt eget och med helt andra villkor för de forskarstuderande.

Med sina snart 800 år på nacken är Cambridge universitet ett av världens äldsta. Där bedrivs världsledande forskning inom de flesta ämnesområden, och över 60 nobelpristagare har sin bakgrund vid något av de 31 "college" som ligger utspridda runt om i staden.
- Det är en märklig miljö, ett slags vetenskapens Hollywood befolkat av den akademiska världens stjärnor. Cambridge är inte en stad med ett universitet utan ett universitet med en stad, berättar Christer Nordlund som var gästdoktorand vid Department of History and Philosophy of Science.

Nu är han tillbaka vid institutionen för historiska studier i Umeå och kan berätta om några av skillnaderna mellan elituniversitetet Cambridge och vad han som jämförelse kallar folkhemsuniversitetet Umeå.

Genomgående råder sträng hierarki inom hela det akademiska systemet vid Cambridge. Gallringen är hård och elittänkandet genomsyrar alla nivåer. Bara de allra bäst meriterade grundutbildningsstudenterna är behöriga att ansöka till forskarutbildning och de får själva ordna sin försörjning genom att söka stipendier och pengar från olika fonder. Sedan gäller det att bli antagen vid något av "collegen" och slutligen antas doktorander bara om deras ämne passar och intresserar handledaren.

Christer hade tur och fick en egen arbetsplats med dator på institutionen, men det är att betrakta som ett undantag.

- Som doktorand anses man vara student och inte anställd. Det innebär att man inte tilldelas några som helst faciliteter i anslutning till sin institution. Inga arbetsytor, ingen tillgång till telefon, dator eller kopieringsapparat.

Doktoranderna är dock inte på annat sätt utestängda från forskarmiljön vid institutionen. Vid Department of History and Philosophy of Science hålls minst ett högre forskarseminarium varje dag av de bästa föreläsarna och dit kommer även doktoranderna. Dessutom har handledarna täta träffar med sina doktorander, vanligen en gång per vecka.

- Handledarna är kontrakterade att vara på plats i Cambridge, vilket bidrar till att de nästan alltid är tillgängliga under terminerna. De är väldigt måna om sitt rykte och sin status, och följaktligen ytterst noga med att doktorandernas avhandlingar har hög kvalitet.
Doktoranderna är dock hårdare styrda och arbetar tätare ihop med sin handledare än här hemma, tycker Christer, och därigenom får de mindre utrymme för att utveckla egna idéer.
Doktoranderna har max 39 månader, det vill säga drygt tre år, på sig att skriva sin avhandling. Under den tiden skriver de inget annat än just det som ska ingå i avhandlingen; de läser inga forskarkurser och de deltar inte i undervisningen. De flesta disputerar redan omkring 25 års ålder.

- De är otroligt fokuserade på sina avhandlingar som alltid är av hög akademisk kvalitet. Målsättningen med avhandlingen är oftast att fortsätta forska, det vill säga genom någon form av postdok-tjänst och därför diskuteras framtida karriärplaner redan tidigt under forskarutbildningen.

Disputationen är inte offentlig utan sker enskilt med doktoranden, opponenten och handledaren. Avhandlingen trycks således inte heller utan överlämnas bara till opponenten i form av en textkopia. Först därefter omarbetas resultatet till en bok eller separata artiklar för internationell publicering.

Ett elituniversitet och ett folkhemsuniversitet. Christer Nordlund tycker att bägge delarna behövs, men känner sig mest hemma vid det senare.

- Jag är skolad i det svenska systemet och trivs bättre med det. Jag är dessutom övertygad om att doktorander i Umeå får en bredare och på vissa sätt bättre utbildning, till exempel tack vare att vi läser forskarkurser, undervisar och deltar i annan akademisk verksamhet utöver avhandlingsarbetet.

Text: Åsa Rudehäll Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Aktum, som ges ut av Umeå universitet.  

Sidtopp

Walter Übelacker

prefekt vid teologiska institutionen vid Lunds universitet

Varför tror du själv att du är så uppskattad?
- Jag tror att det handlar om att min dörr alltid är öppen, svarar Walter Übelacker.

- Jag har "vuxit upp" på den här institutionen och jag känner alla här. Jag har haft kontakt med var och en av grundutbildningsstudenterna och doktoranderna och jag är förtrogen med deras namn.

- Hela institutionen sänder tydliga signaler att vi bryr oss om doktoranderna och att de är en del av vår forskningsmiljö. Vi har berett utrymme åt dem, de har ett helt våningsplan i vårt hus och det finns arbetsplatser även för dem som inte har doktorandtjänst.

- Förra året gav institutionen en julklapp till alla, även till doktoranderna. Det låter kanske löjligt - men jag tror att de uppskattade det så mycket för att det blev ett bevis för att de är en del av institutionen.

- Som prefekt får man inte heller bli rädd och rygga när det uppkommer problem. Det är därför jag kallar mitt prefektlönetillägg för skälltillägg, säger han med ett skratt.
Det är viktigt att ta emot nya doktorander på rätt sätt och att ha en formaliserad introduktion, menar Walter Übelacker. Universitetet har ett informationspaket, som han kompletterat med ett eget välkomstbrev där han bland annat skriver om doktorandernas rättigheter och skyldigheter.

- Vi bjuder också in alla nyantagna till ett möte med fika för att vi ska träffas.
Han himlar med ögonen när jag ber honom berätta vad en prefekt egentligen gör.

- Den nya prefektrollen innebär att man är som en VD samtidigt som man är personalchef, kanslichef och ekonomichef, säger han.

Konkurrensen om de få doktorandtjänsterna på institutionen är mördande. Ansökningarna behandlas en gång per termin, 1 november och 1 april - det gäller alla som söker, även dem som är externt finansierade.

På institutionen finns ungefär 17 professorer, 25 docenter, drygt 200 doktorander och 1 000 grundutbildningsstudenter.

- Det finns en inbyggd lojalitetskonflikt i prefektrollen - man är tillsatt uppifrån, men representerar dem nedanför.

Walter Übelacker tror att institutionens tydliga riktlinjer för forskarutbildningen som togs fram för flera år sedan, skapat en bra arbetsmiljö. En annan viktig faktor för att göra institutionens arbete effektivt är väl fungerande utvecklingssamtal. Den individuella studieplanen fungerar som en garanti för att handledarna och doktoranderna verkligen har regelbundna utvecklingssamtal.

- Alla institutionens handledare borde gå på de handledarkurser som universitet erbjuder centralt, men tyvärr är det inte så många som gjort det.