- Doktorandhandboken
- /Finansiering
Finansiering
Forskarstudier kan finansieras på olika sätt. Enligt högskoleförordningen ska de studerande i första hand anställas som doktorander eller få utbildningsbidrag som senare omvandlas till doktorandanställning.
Universiteten och högskolorna får anta sökande som har någon annan form av studiefinansiering om de bedömer att finansieringen kan säkras under hela utbildningen och att den sökande kan ägna så stor del av sin tid åt utbildningen att den kan slutföras inom fyra år när det gäller licentiatexamen och åtta år när det gäller doktorsexamen (7 kap. 36 § i högskoleförordningen).
Ett exempel är stipendier som ofta inte är beskattade och därmed inte ger sociala förmåner. Normalt är anställning som doktorand den fördelaktigaste finansieringsformen. Många börjar sina forskarstudier med utbildningsbidrag och får en anställning som doktorand när de kommit en bit på väg.
Det är vanligt att doktorander vid sidan av forskarutbildningen har någon form av institutionstjänstgöring, till exempel administration, forskning eller undervisning. Sådant arbete får inte omfatta mer än 20 procent av full arbetstid. Det är viktigt att skilja på den tid man lägger ned på forskarutbildningen och den tid man arbetar vid institutionen - det enklaste är att reglera det i den individuella studieplanen. Det finns ofta bestämmelser kring detta i de lokala arbetstidsavtalen mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna. Det är viktigt att tiden för utbildningen förlängs i motsvarande grad som man arbetar. Den som är osäker på hur mycket förlängning institutionen kommer att bevilja för arbetsinsatserna bör begära ett förhandsbesked. Det är klokt att undersöka på vilket sätt man kommer att bli kompenserad innan man åtar sig institutionstjänstgöring.
Högskolan kan alltså bara anta en sökande vars finansiering bedöms vara säkrad under hela utbildningstiden (9 kap. 3 § högskoleförordningen).
En del högskolor anser att de bär hela ansvaret för finansieringen. Uteblir finansieringen ska alltså högskolan med egna medel försörja doktoranden. Andra tolkar det som att högskolan inte har något ovillkorligt ansvar eller att det finns ett delat ansvar mellan högskolan och doktoranden.
För att undvika problem kräver vissa högskolor ett skriftligt intygande från finansiären. Intyg att arbetsgivaren står som finansiär verkar vara lättare att acceptera, liksom stipendier och studiemedel. Det finns dock exempel på studenter som antagits med förälder eller partner som ekonomisk garant. Detta har kritiserats hårt eftersom det innebär att den personliga ekonomin kan påverka studenters möjligheter att antas till forskarutbildning.
Utbildningsutskottet har i sitt betänkande (bet. 1997/98:UbU7, sidan 11) uttalat att det är högskolan som har ansvaret för att kravet på studiefinansiering ska kunna uppfyllas. I budgetpropositionen för år 2000 (utgiftsområde 16, sid. 117) gör regeringen följande tillägg:
— Om den sökande inte kan anställas som doktorand eller beviljas utbildningsbidrag är det fakultetsnämndens uppgift att göra en noggrann bedömning av den sökandes finansieringssituation så långt den låter sig överblickas vid antagningstillfället.
Högskoleförordningens bestämmelse i 9 kap. 3 § bör således ses som en antagningsregel; bedömningen gäller bara hur finansieringen ter sig vid antagningsbeslutet. Ansvarsfrågan på längre sikt är oreglerad — om bedömningen visar sig vara felaktig och doktorandens finansiering fallerar måste situationen bedömas av högskolan i varje särskilt fall och lösas i överensstämmelse och med stöd av högskolans lokala regler.
Till högskoleförordningen (nytt fönster) »
Hur studierna finansieras har bland annat betydelse för den tid som kan ägnas åt studierna och därmed även hur lång studietiden blir. Även lönen och den sociala tryggheten påverkas.
Stipendier ger inte sociala förmåner
Ett exempel är stipendier som ofta inte är beskattade och därmed inte ger sociala förmåner. Normalt är anställning som doktorand den fördelaktigaste finansieringsformen. Många börjar sina forskarstudier med utbildningsbidrag och får en anställning som doktorand när de kommit en bit på väg.
Skilj på arbete och utbildning
Det är vanligt att doktorander vid sidan av forskarutbildningen har någon form av institutionstjänstgöring, till exempel administration, forskning eller undervisning. Sådant arbete får inte omfatta mer än 20 procent av full arbetstid. Det är viktigt att skilja på den tid man lägger ned på forskarutbildningen och den tid man arbetar vid institutionen - det enklaste är att reglera det i den individuella studieplanen. Det finns ofta bestämmelser kring detta i de lokala arbetstidsavtalen mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna. Det är viktigt att tiden för utbildningen förlängs i motsvarande grad som man arbetar. Den som är osäker på hur mycket förlängning institutionen kommer att bevilja för arbetsinsatserna bör begära ett förhandsbesked. Det är klokt att undersöka på vilket sätt man kommer att bli kompenserad innan man åtar sig institutionstjänstgöring.
Krav på studiefinansiering
Högskolan kan alltså bara anta en sökande vars finansiering bedöms vara säkrad under hela utbildningstiden (9 kap. 3 § högskoleförordningen).
Olika tolkningar
En del högskolor anser att de bär hela ansvaret för finansieringen. Uteblir finansieringen ska alltså högskolan med egna medel försörja doktoranden. Andra tolkar det som att högskolan inte har något ovillkorligt ansvar eller att det finns ett delat ansvar mellan högskolan och doktoranden.
Enligt Högskoleverkets rapport är institutionerna mycket tveksamma till att anta doktorander med annan finansiering. Det gäller framför allt sökande som åberopar privat förmögenhet eller försörjning från närstående.
Intyg från finansiärer
För att undvika problem kräver vissa högskolor ett skriftligt intygande från finansiären. Intyg att arbetsgivaren står som finansiär verkar vara lättare att acceptera, liksom stipendier och studiemedel. Det finns dock exempel på studenter som antagits med förälder eller partner som ekonomisk garant. Detta har kritiserats hårt eftersom det innebär att den personliga ekonomin kan påverka studenters möjligheter att antas till forskarutbildning.
Högskolan har ansvaret
Utbildningsutskottet har i sitt betänkande (bet. 1997/98:UbU7, sidan 11) uttalat att det är högskolan som har ansvaret för att kravet på studiefinansiering ska kunna uppfyllas. I budgetpropositionen för år 2000 (utgiftsområde 16, sid. 117) gör regeringen följande tillägg:
— Om den sökande inte kan anställas som doktorand eller beviljas utbildningsbidrag är det fakultetsnämndens uppgift att göra en noggrann bedömning av den sökandes finansieringssituation så långt den låter sig överblickas vid antagningstillfället.
Till Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU7 (nytt fönster). »
Vad händer på lång sikt?
Högskoleförordningens bestämmelse i 9 kap. 3 § bör således ses som en antagningsregel; bedömningen gäller bara hur finansieringen ter sig vid antagningsbeslutet. Ansvarsfrågan på längre sikt är oreglerad — om bedömningen visar sig vara felaktig och doktorandens finansiering fallerar måste situationen bedömas av högskolan i varje särskilt fall och lösas i överensstämmelse och med stöd av högskolans lokala regler.
NOTERA
Högskoleförordningen gäller inte för icke-statliga lärosäten, som till exempel Handelshögskolan i Stockholm, Högskolan i Jönköping och Chalmers. Därför kan villkoren avvika vid dessa lärosäten. Jämför med information hos respektive lärosäte, eller rådgör med till exempel SULF.
Senast uppdaterad: 2011-11-22
Skriv ut
FAKTA
Det vanligaste och tryggaste sättet att bedriva forskarstudier är genom en anställning som doktorand. Hösten 2010 hade 56 procent anställning som doktorand medan 10 procent hade utbildningsbidrag och 9 procent stipendier. Övriga hade någon annan form av finansiering via högskolan eller var externt finansierade.
Högskoleverket Besöksadress: Luntmakargatan 13 Box 7851, 103 99 Stockholm
Telefon: 08-563 085 00 Fax: 08-563 085 50 E-post: doktorand@hsv.se
Telefon: 08-563 085 00 Fax: 08-563 085 50 E-post: doktorand@hsv.se
