Mohammad Fazlhashemi, svensk akademiker med utländsk bakgrund

De flesta avhandlingar inom ämnet idéhistoria är stark präglade av svenska - och på sin höjd europeiska - förhållanden. Mitt avhandlingsämne handlade om den förändring som det politiska tänkandet hade genomgått i det islamiska riket under europeisk medeltid. I efterhand har jag förstått att det var tack vare min blivande handledare som jag överhuvudtaget blev antagen till forskarutbildning. Han ville nämligen vidga vyerna inom ämnet.

Problemen blev inte färre när jag blev antagen. Min huvudhandledare och det högre seminariet kunde inte bidra med särskilt många idéer och synpunkter på själva innehållet i min avhandling. Det gjorde det nödvändigt att hitta en biträdande handledare, vilket var ganska ovanligt i slutet av 1980-talet. Det tog lång tid och efter två misslyckade försök hade mitt arbete försenats så mycket att min försörjning tog slut. Lösningen blev att jag fick lägga fram det jag hade skrivit som en licentiatavhandling. Den som opponerade på min avhandling visade sig vara både intresserad och insatt i ämnet och dessutom villig att åta sig rollen som ny biträdande handledare. Drygt ett år efter licentiatdisputationen lade jag fram min doktorsavhandling. Under den här perioden gick jag på studiemedel och extraknäckte som hemspråklärare och expedit på en Konsumaffär.

Redan under disputationen fick jag en vink om hur min forskning och min avhandling skulle tas emot. När opponenten var klar och ordet gick till auditoriet reste sig en professor i ett naturvetenskapligt ämne och undrade varför Umeå universitet satsade dyra pengar på en avhandling om det politiska tänkandets historia i den muslimska världen under medeltiden. För honom framstod detta som mer eller mindre bortkastade pengar.

Det var inte bara denne professor som uttalade sig på ett nedlåtande sätt om min forskning. I samband med tjänsteansökningar återkom attityden. En sakkunnig skrev att mitt avhandlingsämne berörde ett "smalt" område. En märklig kommentar när det främsta kännetecknet för den veteskapliga utvecklingen i väst sedan den vetenskapliga revolutionen är att forskaren fördjupar sig i ett begränsat område. En annan sakkunnig skrev att han inte kunde uttala sig om mitt avhandlingsämne på grund av bristande kunskaper, men istället för att låta bli att bedöma min ansökan placerade han mig på ett icke valbar plats.

Som doktorand och nydisputerad kände jag mig ibland illa till mods av dessa bakslag, men i mina kontakter med andra doktorander visade det sig att var och en drabbas av någon form av bakslag då och då. Jag hade dock förmånen att ha en fin handledare och sedermera kollega som hjälpte mig att komma över bakslagen.

Ett av min handledares råd var att jag inte skulle låta saken bero när de sakkunniga misskötte sitt arbete. Det gällde att väcka uppmärksamhet för missförhållanden. Men det var oerhört viktigt att man följde det akademiska spelets regler: inga överilade och känslosamma utbrott, men däremot sakliga framställningar i form av överklaganden och, framför allt, medial uppmärksamhet. Jag skrev exempelvis en insändare i en universitetsfacklig tidskrift om den sakkunnige som placerat mig på icke valbar plats trots att han erkände sina bristande kunskaper, och jag påpekade att detta hade passerat obemärkt förbi tjänsteförslagsnämnden. Artikeln gav stort eko och självaste rektor hörde av sig och undrade hur det stod till med saken.

Ett annat gott råd var att inte sitta och vänta på att bli upptäckt, istället skulle jag aktivt marknadsföra min forskning och göra den tillgänglig för en bredare krets. "Bli synlig, det gör dig oundviklig!".

Bara någon månad efter disputationen fick jag forskningsmedel till en postdoktjänst. Då jobbade jag med ett nytt forskningsprojekt som återigen hade fokus på den muslimska världen, men den här gången handlade det om nutida förhållanden och hade en koppling till förhållandena i Europa/väst. Den fortsatta vetenskapliga produktionen i form av böcker, deltagande i konferenser, vetenskapliga och populärvetenskapliga artiklar har fört mig från att vara en osäker och uppgiven doktorand till att bli nydisputerad forskare och vidare mot lektorstjänst, docentur och till slut befordran till professor.

Parallellt med detta blev min forskning uppmärksammad i allt större omfattning. Utvecklingen i omvärlden, framför allt i en rad muslimska länder, gjorde att de forskningsprojekt som jag arbetade med fick allt större uppmärksamhet. Det visade sig att ha kunskaper i en annan kultur, att ha med sig språkkunskaper från ett icke-europeiskt land och därmed ha insyn i sociala, kulturella och historiska förhållanden i andra kulturer och traditioner kan vara en tung konkurrensfördel! Den mediala uppmärksamheten ger dessutom ringar på vattnet och bidrar till ännu större uppmärksamhet.

Utvecklingen kan för min del ha berott på rena tillfälligheter, men förutom de råd och hjälp som jag fått av handledare, kollegor och medarbetare har jag hämtat inspiration från ett persiskt ordspråk som säger: "Framgång får den uthållige som vandrar sakta, stillsamt och sammanbundet".