Kerstin Engström, doktorand vid forskarskola

Hur är det att studera vid en forskarskola?

- En av de avgörande fördelarna är att det går att få ett teoretiskt lyft i diskussionerna kring
genusperspektiv. Forskarskolan har dessutom mer resurser än institutionerna och det gör det möjligt att hålla något högre nivå på lärare och seminarieledare. Ledningen har gjort en seriös satsning för att få dit bra svenska och internationellt kända lärare, det har dessutom varit väldigt bra pedagoger.

Genusforskarskolan samarbetar med övriga institutioner vid Umeå universitet och vid de tre partnerhögskolorna Gävle, Kalmar och Mittuniversitetet. Tanken är att sprida genusperspektivet i vidare cirklar, samt att gynna tvärvetenskapligt samarbete.

- Tvärvetenskapligheten består inte så mycket i att doktorander från olika discipliner arbetar ihop, snarare är det så att man under gemensamma kurser, seminarier och presentationer får intressanta insikter i hur man inom olika ämnen angriper frågor ur genusperspektiv.

Genusperspektiv kan inte vara samma sak inom till exempel litteraturvetenskap som inom medicin. Det ökar förståelsen för att det egna sättet att tänka kanske inte går att applicera på alla områden. Forskarskolan och institutionerna delar på kostnaden för de omkring 40 doktorandernas tjänster och doktoranderna har sina arbetsplatser ute på institutionerna.

- Det gör att forskarskolans miljö kan hamna i konkurrens med den egna institutionen när det gäller hur man som doktorand ska prioritera sin tid. Jag hinner inte vara lika engagerad i seminarieverksamheten på båda ställen. Man måste lära sig att dra gränser och se vad som är rimligt.

Kerstin Engström är inskriven på institutionen för medie- och kommunikationsvetenskap. Hennes avhandling handlar om journalistik, forskning och kön. Hon studerar hur forskning om kön och genus presenteras i dagspressen, med Aftonbladet och Dagens Nyheter som exempel.

Snart är det dags för slutseminarium och en sista skrivomgång innan disputationen.

- De olika seminarierna som hållits kring min avhandling på forskarskolan har varit väldigt givande. Kritiken är aldrig "taskig", utan oftast konstruktiv, men man har ändå väldigt kluvna känslor efteråt. Det är en stor uppladdning med mycket skrivande och arbete inför seminariet. Meningen är ju att man ska få synpunkter så att avhandlingen blir bättre, men ibland känns det som om man som doktorand bara kan göra "fel" eller i alla fall otillräckligt - ända till den dag man disputerar.

- Efter seminarierna om min avhandling brukar jag känna mig helt kraftlös flera dagar. Varje gång inser jag hur mycket det finns kvar som kan bli bättre och som jag måste göra annorlunda.

Du är ensamstående med ett barn. Har det gjort det svårare att doktorera?