- Doktorandhandboken
- /Att doktorera
Skriv ut
Att doktorera
-
Forskarutbildningens syfte
-
Den högsta akademiska examen
-
Vad krävs för att kunna antas?
-
Finansiering och ekonomiska villkor
-
Hur lång tid tar det?
-
De vanligaste ämnena
-
Doktorandspegeln — vad tycker doktoranderna?
-
Var kan man doktorera?
-
Forskarskolor
-
Att doktorera vid högskola utan forskarutbildning
-
Rörlighet inom Sverige och utomlands
-
Vem väljer att doktorera?
Forskarutbildningens syfte
Forskarutbildningen är en del av kunskapsutvecklingen och den kanske kan sammanfattas med orden ny kunskap och vetenskaplig skolning. Den ska få fram nya, goda forskare — vare sig de kommer att vara verksamma inom eller utanför universitetet.
Vetenskapliga traditioner
Syftet är att skola doktoranden i de vetenskapliga traditionerna, men framför allt att utveckla självständiga och kritiskt granskande forskare.
Doktoranden måste lära sig vetenskaplig metodik, kritisk analysförmåga och självständighet i sina studier. Forskarutbildningen ska därför
- stimulera till ett vetenskapligt förhållningssätt vilket bland annat består i att formulera frågor,
- att strukturera ett vetenskapligt resonemang,
- att finna metoder och teorier att bearbeta problemen med, och
- att reflektera kritiskt över avhandlingsämnet.
Doktoranden ska fördjupa sig i sitt ämne och nå "forskningsfronten" inom sitt forskningsområde.
Tredje uppgiften
Studenten ska dessutom kunna förklara och diskutera din forskning med personer utan specialkunskaper inom området. Högskolorna har, förutom utbildning och forskning, en viktig uppgift i att samverka med det omgivande samhället och att informera om sin verksamhet, den så kallade tredje uppgiften. Samverkan är viktig och stärker ett kunskaps- och idéutbyte mellan högskolan och dess omvärld.
Den högsta akademiska examen
Forskarutbildningen avslutas med doktorsexamen eller licentiatexamen.
Doktorsexamen är den högsta akademiska examen i Sverige. Den är resultatet av en forskarutbildning som omfattar 240 högskolepoäng, alltså fyra års heltidsstudier, varav doktorsavhandlingen ska utgöra minst 120 högskolepoäng.
Licentiatexamen motsvarar två års heltidsstudier varav minst 60 högskolepoäng ska utgöra en vetenskaplig uppsats. Det är möjligt att antas till forskarutbildning även om man endast avser att avlägga licentiatexamen.
De senaste åren har omkring 2 900 doktorsexamina och cirka 800 licentiatexamina utfärdats varje år.
Vad krävs för att kunna antas?
För tillträde till forskarnivån krävs slutförda kursfordringar om minst 240 högskolepoäng varav minst 60 högskolepoäng på avancerad nivå, eller avlagd examen på den avancerade nivån, eller motsvarande utländsk utbildning, eller motsvarande kvalifikationer.
Från den 1 juli 2007 gäller en ny utbildnings- och examensstruktur med tre nivåer:
- grundnivå
- avancerad nivå
- forskarnivå
Licentiatexamen och doktorsexamen finns kvar i den nya strukturen. Det är möjligt att tillgodoräkna sig vissa studier på avancerad nivå, däremot är det inte möjligt att ge en student företräde till utbildningen på grund av att han eller hon bedöms kunna tillgodoräkna sig tidigare utbildning eller yrkesverksamhet och därmed kunna förkorta sin utbildning på forskarnivån.
Sidtopp
Finansiering och ekonomiska villkor
Olika ekonomiska villkor
Villkoren för doktorander ser väldigt olika ut beroende på vilken fakultet de tillhör - men det kan också finnas stora skillnader inom en fakultet, eller till och med inom samma institution.
Det vanligaste och tryggaste sättet att bedriva forskarstudier är genom en anställning som doktorand. Ungefär hälften av de forskarstuderande har en sådan anställning. Cirka 10 procent har utbildningsbidrag och övriga har någon annan form av finansiering via högskolan eller är externt finansierade.
Utbildningsbidraget är däremot lika för alla. (Läs mer om löner i avsnittet finansiering, under rubriken Löner och avtal).
Naturvetenskapliga och matematiska ämnena
De tekniska, naturvetenskapliga och matematiska ämnena erbjuder i stor utsträckning doktorandtjänst* — de tekniska fakulteterna har lättare att få extern finansiering för sina doktorander och när institutionerna dessutom konkurrerar med andra arbetsgivare om studenterna måste de kunna erbjuda tillräckligt attraktiva villkor för att dessa ska söka till forskarutbildningen. Medicin är emellertid det område där minst andel har anställning som doktorand.
* Den korrekta benämningen är anställning som doktorand, men i dagligt tal säger man doktorandtjänst. Vi använder båda begreppen.
Humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet
Inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet** blir det däremot allt vanligare att doktoranderna får utbildningsbidrag de första två åren och att de anställs som doktorand först de två sista åren. Detta beror på att utbildningsbidrag är billigare än doktorandtjänst för institutionerna och studiestödet räcker till fler doktorander om de två första åren finansieras med utbildningsbidrag.
**Det finns fyra vetenskapsområden inom högskolan: humanistisk-samhällsvetenskapligt (som består av humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi), medicinskt (medicin, farmaci och odontologi), naturvetenskapligt och tekniskt. (SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, omfattas inte av den här indelningen.)
Konkurrensen på arbetsmarknaden
De praktiska och ekonomiska skillnaderna kan också vara stora inom en och samma institution. Medicinare och tekniker har till exempel ofta högre lön än naturvetare. I båda fallen handlar det om konkurrensen med arbetsmarknaden; teknikerna och medicinarna är efterfrågade på arbetsmarknaden och deras doktorandlöner pressas upp för att förmå studenter att söka sig till forskarutbildningen.
Inom teknikvetenskap är ungefär var tionde nybörjare företagsdoktorand, vilket ofta innebär en god lön. Inom övriga ämnesområden är högst en procent anställd vid något företag
De ekonomiska förutsättningarna att delta i kongresser och att åka på externa kurser osv. varierar också mellan olika fakulteter och institutioner.
Vanligare med skuggdoktorander inom teknik och medicin
Vid en första anblick ser det ut som om de tuffaste villkoren, särskilt på den ekonomiska sidan, alltid finns inom humaniora och samhällsvetenskap. Men inom teknisk och medicinsk fakultet rapporteras om förekomsten av så kallade skuggdoktorander. (Läs mer om skuggdoktorander i avsnittet Antagning under rubriken Skuggdoktorander).
Saknar sociala trygghetsavtal
Skuggdoktorander är studenter som efter grundutbildningen är engagerade i forskning på en institution i väntan på, och i hopp om, att antas som doktorander. Det finns tyvärr institutioner som knyter studenter till sig på det här sättet trots att det inte finns någon nivå mellan grund- och forskarutbildningen i Sverige. Skuggdoktoranderna är inte antagna till forskarutbildningen och omfattas därför inte av lagar, avtal, försäkringar och rättsskydd, de finansieras ofta via stipendier och saknar därmed sociala trygghetsavtal. Det finns heller inget som garanterar att en skuggdoktorand till slut blir antagen till forskarstudier.
Institutionstjänstgöring
För den som är anställd som doktorand eller har utbildningsbidrag är det vanligt att även göra institutionstjänstgöring (högst 20 procent), som undervisning och administrativa uppgifter. För den som är anställd som doktorand kan viss institutionstjänstgöring ingå i tjänsten, medan en doktorand med utbildningsbidrag kan få en assistenttjänst på deltid utöver bidraget (forskarutbildningstiden förlängs då i motsvarande grad). Alla doktorander har inte institutionstjänstgöring - men erfarenheten och de pedagogiska meriter tjänstgöringen ger är värdefulla.
Hur lång tid tar det?
Den stipulerade nettostudietiden (den tid som ägnas åt forskarstudierna) är fyra år för doktorsexamen och två år för licentiatexamen. Den genomsnittliga nettostudietiden är dock knappt 4,5 år för doktorander och drygt 2,5 år för licentiater.
Bruttostudietiden är dock längre. Bruttostudietiden är den totala tiden i forskarutbildningen, utan hänsyn tagen till grad av aktivitet. För dem som avlägger doktorsexamen är bruttostudietiden i genomsnitt 12 terminer, vilket motsvarar 6 år. För licentiatexamen är studietiden 3,5 år.
Att bruttostudietiden är så pass lång beror på att doktoranderna inte ägnar sig åt forskarstudier på heltid. Det är till exempel vanligt att man parallellt med utbildningen har en institutionstjänstgöring på 20 procent. Avbrott i studierna på grund av föräldraledighet eller sjukdom är andra anledningar till förlängd studietid.
Bruttostudietiden har minskat sedan forskningsutbildningsreformen 1998, vars mål var att effektivisera utbildningen.
Hur gammal hinner man bli?
Även om studierna går bra tar forskarutbildningen sin tid. Därför är examensåldern för forskare ganska hög. Medianåldern för den som tar doktorsexamen är mellan 33 och 35 år. Medianåldern vid antagning är strax under 29 år. Naturvetare och tekniker påbörjar ofta sina doktorandstudier relativt tidigt och för dem är medianåldern vid examen cirka 32 år, medan den för humanister och samhällsvetare är cirka 38 år.
De vanligaste ämnena
De två stora ämnesområdena medicin och teknik svarar för drygt hälften av alla doktorsexamina. Tillsammans med naturvetenskap, samhällskunskap och humaniora utgör de 90 procent av alla examina.
Lägst övergång till utbildning på forskarnivå har examinerade lärare och examinerade inom området vård och omsorg samt konstnärligt område. Variationerna i övergång till forskarutbildning beror på olika examinas karaktär. Vissa utbildningar förbereder i första hand för ett yrkesliv utanför högskolan medan andra har en akademisk karriär som en naturlig fortsättning. Hur arbetsmarknaden ser ut inom olika områden kan också påverka övergången till forskarutbildningen.
Sidtopp
Doktorandspegeln — vad tycker doktoranderna?
Högskoleverkets undersökning Doktorandspegeln 2008, (2008:23 R) belyser olika aspekter av forskarutbildningen ur ett doktorandperspektiv.
80 ger betyget bra eller mycket bra
80 procent av doktoranderna i undersökningen ger forskarutbildningen betyget bra eller mycket bra. Andelen nöjda är större bland doktorander inom forskarskolor och bland utländska doktorander, men däremot lägre bland doktorander vid högskolor utan eget examenstillstånd.
Missnöjda med introduktionen
Men resultaten visar också att det fortfarande förekommer vissa problem. 70 procent är inte nöjda med institutionernas introduktion för nyantagna, upplysning om vilka rättigheter och skyldigheter forskarstuderande har, samt förhandsinformationen om forskarutbildningen.
Informationsbristen har gällt stort och smått — som var kontorsmaterial, kopieringskod, tidskrifter och så vidare finns, till var doktoranden ska sitta och arbeta. Den som bemöts så oengagerat finner naturligtvis den första tiden tung och förvirrande.
På många institutioner har man äntligen börjat inse att doktorander ska bemötas på samma sätt som övriga anställda och att trassel och problem lätt kan undvikas om informationsflödet och kommunikationen fungerar bättre.
Forskningsetik
De flesta forskarstuderande uppger att de i stor utsträckning förvärvat kunskaper i vetenskapliga teorier och metoder, men det finns doktorander som menar att de inte gjort det i tillräcklig utsträckning. Över hälften av doktoranderna uppger att de i liten grad, mycket liten grad eller inte alls fördjupat sina insikter i forskningsetik.
Handledning
För de flesta doktorander fungerar handledningen bra. En mindre, men inte försumbar, andel av doktoranderna uppger dock att handledaren i ringa uträckning visat intresse för deras studier, gett konstruktiv kritik på forskningsarbetet, eller diskuterat metodfrågor och teori.
Över 60 procent har i ringa uträckning diskuterat framtidplaner med sina handledare.
Närmare var femte kvinna, och drygt var tionde man, uppger att de befunnit sig i ett beroendeförhållande till sin handledare som känts besvärande. Och nära 40 procent uppger att de inte fått tillräcklig handledning.
- 80 procent av doktoranderna i undersökningen ger forskarutbildningen betyget bra eller mycket bra.
- 70 procent är inte nöjda med institutionernas introduktion för nyantagna.
- Nära 40 procent uppger att de inte fått tillräcklig handledning.
- Närmare 8 av 10 doktorander uppger att de än en gång skulle välja att påbörja forskarutbildningen.
Kursutbudet
Kursutbudet fungerar tillfredsställande för många doktorander. Närmare hälften uppger dock att kursutbudet inte överensstämmer med deras önskemål och behov. En tredjedel uppger att kurserna inte har relevans för avhandlingsarbetet.
Låg grad av medinflytande
Över hälften av doktoranderna upplever miljön på institutionen som mindre kreativ och två av tre doktorander uppger låg grad av medinflytande på institutionen. Hälften av doktorander uppger också att de upplever kraven på dem som otydliga.
Utbildningen är stimulerande
Närmare 8 av 10 doktorander uppger att de än en gång skulle välja att påbörja forskarutbildningen om valet skulle ske nu och majoriteten tycker att forskarutbildningen är positiv och stimulerande. Män känner sig emellertid i något högre grad än kvinnor accepterade av forskarkollektivet.
Var kan man doktorera?
Universitet och högskolor
Det finns 14 statliga universitet och 22 statliga högskolor i Sverige. Dessutom finns det tre lärosäten med enskild huvudman som har rätt att ge forskarutbildning. De universitet och högskolor som får utfärda doktorsexamen, antingen generellt eller endast för vissa vetenskapsområden eller ämnen, är:
- Göteborgs universitet
- Karlstads universitet
- Karolinska institutet (KI)
- Kungl. Tekniska högskolan (KTH)
- Linköpings universitet
- Linnéuniversitetet
- Luleå tekniska universitet
- Lunds universitet
- Mittuniversitetet
- Stockholms universitet
- Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
- Umeå universitet
- Uppsala universitet
- Örebro universitet
- Blekinge tekniska högskola
- Malmö högskola
- Mälardalens högskola
- Chalmers tekniska högskola
- Handelshögskolan i Stockholm
- Högskolan i Jönköping
Universitet har generella examenstillstånd
Alla universitet, samt Chalmers tekniska högskola och Handelshögskolan i Stockholm, har generella examenstillstånd, det vill säga de kan i princip utfärda examen i vilket ämne de vill. Övriga högskolor får utfärda licentiatexamen och doktorsexamen inom det eller de vetenskapsområden som finns vid högskolan.
Permanenta forskningsresurser
Forskningsanknytningen är viktig för att kvaliteten i grundutbildningen ska vara god. Sedan några år tillbaka har inte bara universiteten utan även samtliga högskolor fått permanenta forskningsresurser. Det ger högskolorna större möjligheter att erbjuda en kvalificerad utbildning som i hög grad bedrivs av lärare som själva forskar.
Men forskningsresurserna är fortfarande mycket större vid de gamla universiteten jämfört med de mindre och medelstora högskolorna. I medelvärde går 10 procent av studenterna som avlägger sin grundexamen vid de gamla universiteten vidare till forskarutbildning, medan andelen vid övriga universitet och högskolor är två procent.
Forskarskolor
Att bilda så kallade forskarskolor är ett sätt att skapa en inspirerande miljö för forskning och en samverkan mellan flera ämnen och flera universitet och högskolor.
Forskarskolor kan vara uppbyggda på många olika sätt. De viktigaste komponenterna i Sverige är förstärkt handledning, samverkan mellan olika ämnen och samverkan mellan universitet och högskolor om kurser och seminarier, tvär- eller mångvetenskap, samt nationella och internationella nätverk.
16 nationella forskarskolor
I Sverige finns ett antal olika forskarskolor, som är strukturerade på lite olika sätt. Några har startats av universiteten och högskolorna själva, medan initiativet till andra kommit från stiftelser. Sedan 2001 finns 16 nationella forskarskolor. Varje forskarskola har en värdhögskola som tar det samordnande och grundläggande ansvaret. Till dessa knyts ett antal partnerhögskolor, vilket innebär att även de universitet och högskolor som saknar egen rätt att examinera doktorer kan skapa en möjlig väg in i forskarutbildningen för sina studenter.
| Forskarskolor | Värduniversitet |
|---|---|
| Forskarskolan i matematik och beräkningsvetenskap | Uppsala universitet |
| Forskarskolan i ekonomi, management och IT | Uppsala universitet |
| Forskarskola i mångvetenskaplig naturvetenskap | Lunds universitet |
| Forskarskola i historia | Lunds universitet |
| Forskarskola i genomik och bioinformatik | Göteborgs universitet |
| Forskarskola i språkteknologi | Göteborgs universitet |
| Forskarskola i genomik och bioinformatik | Stockholms universitet |
| Forskarskola i romanska språk | Stockholms universitet |
| Forskarskola i pedagogiskt arbete | Umeå universitet |
| Forskarskola i genusvetenskap | Umeå universitet |
| Forskarskola i grundläggande datavetenskap | Linköpings universitet |
| Forskarskola i naturvetenskapernas och teknikens didaktik | Linköpings universitet |
| Forskarskola i vård och omsorg | Karolinska institutet |
| Forskarskola i telekommunikation | Kungl. Tekniska högskolan |
| Forskarskola i rymdteknik | Luleå tekniska universitet |
| Forskarskola i materialvetenskap | Chalmers tekniska högskola |
Forskarskolor för lärare
2008 inrättades 10 forskarskolor för lärare som är yrkesverksamma i skolan. Lärarna ska under 2,5 år gå utbildningen medan de jobbar kvar som lärare under 20 procent av sin arbetstid och därefter kunna avlägga en licentiatexamen.
| Forskarskolor för lärare | Universitet/högskola | Medverkande |
|---|---|---|
| Forskarskola i historia och historiedidaktik, 24 platser | Lunds universitet | Malmö högskola |
| Forskarskola i geografi, 25 platser | Uppsala universitet | Högskolan i Dalarna |
| Högskolan i Gävle | ||
| Forskarskola i läs- och skrivutveckling, 15 platser | Stockholms universitet | Högskolan i Gävle |
| Forskarskola i geografi, naturkunskap, fysik och kemi, 10 platser | Södertörns högskola | |
| Forskarskola i teknik, 15 platser | Högskolan i Gävle | |
| Kungl. Tekniska högskolan | ||
| Forskarskola i svenska med didaktisk inriktning, 8 platser | Malmö högskola | Lunds universitet |
| Forskarskola i språk och lärande, 10 platser | Göteborgs universitet | Stockholms universitet |
| Forskarskola i historia och samhällsvetenskap, 15 platser | Karlstads universitet | Högskolan i Dalarna |
| Forskarskola i naturvetenskap, matematik, teknik och ämnesdidaktik, 25 platser | Linköpings universitet | Högskolan i Kristianstad |
| Malmö högskola | ||
| Umeå universitet | ||
| Mittuniversitetet | ||
| Forskarskola i musikpedagogik/musikpedagogiskt arbete, 10 platser | Kungliga musikhögskolan | Lunds universitet |
| Örebro universitet | ||
| Göteborgs universitet | ||
| Luleå tekniska universitet |
Att doktorera vid högskola utan forskarutbildning
Högskolor som inte har rätt att examinera doktorander kan ändå stå för utbildningen för forskarstuderande som är antagna vid ett annat universitet. Samarbetet innebär ökade möjligheter att doktorera för studenter vid högskolor utan forskarutbildning. Men dessa doktorander klagar ofta på bristande handledning och dålig kontakt med huvudhandledaren, de upplever att de hamnat mellan stolarna.
Det universitet som ansvarar för forskarutbildningen ska ha hand om antagning, handledning, studieplanering och examination, medan högskolan där doktoranden är verksam kan stå för handledarresurser och finansiering.
Tydligare avtal
Ansvarsfördelningen mellan högskolorna är i många fall är otydlig och risken är då att doktorandernas rättssäkerhet blir lidande. För att undvika detta behövs tydligare avtal mellan universiteten och högskolorna. Det är viktigt att de individuella studieplanerna fastställs och följs upp av fakultetsnämnderna på det antagande universitetet konstaterar Högskoleverket i rapporten Rättssäkerheten på högskolor utan relevant vetenskapsområde, (2006:30 R).
Rörlighet inom Sverige och utomlands
Rörligheten inom det svenska högskolesystemet är inte särskilt stor, vilket statsmakterna pekat ut som ett problem som kan urholka svensk forskning. Hela 68 procent börjar sin forskarutbildning vid samma universitet eller högskola där de tog sin grundexamen. Läs mer i Högskoleverkets statistiska analys Övergång till forskarutbildning bland examinerade vid olika lärosäten, (nummer 2006/17).
Internationella kontakter ger nya perspektiv
Forskning är en internationell verksamhet och kontakter med utländska forskare är väsentliga och nödvändiga. Mötet med forskare från andra länder och andra vetenskapskulturer ger forskarutbildningen nya perspektiv. En värdefull erfarenhet är att under en del av studietiden vistas vid ett utländskt institut eller universitet. Inom många ämnen är också internationella fältarbeten en del av utbildningen.
Omkring 900 forskarstuderande reser varje år utomlands för att delta i studerandeutbyte om minst tre månader och ungefär lika många kom till Sverige för att studera (men är alltså inte antagna till svensk forskarutbildning).
Europa och USA vanligast
Svenska universitet och högskolor har mycket kontakter med universitet i andra länder. Intresset är störst för studier i andra europeiska länder och i USA. Inom EU och Norden finns det avtal om studentrörlighet, i övrigt skapas överenskommelser direkt mellan universiteten och högskolorna, många studenter söker sig också utomlands på eget initiativ.
Bidrag för studier utomlands
Forskningsråd, forskningsstiftelser och vissa myndigheter kan bevilja bidrag för studier utomlands. Forskningsråden fördelar dessutom särskilda medel till gästprofessurer för kvinnor och postdoktorsstipendier för kvinnliga forskare.
Erasmus
EU stöttar på olika sätt doktorander som vill studera kortare eller längre tid utomlands, främst sker det genom Erasmus-programmet och inom EU:s ramprogram för forskning och utveckling.
Europaprogrammen
Ramprogrammet kräver ofta att det finns ett internationellt samarbete kring ett forsknings- och utvecklingsprojekt och det är därför svårt att få finansiering som enskild student, men det finns ett antal stipendier, bland annat för studier hos internationellt erkända forskargrupper. Mer information om europeiska program och samarbeten finns på Vinnovas webbplats.
Bidrag från institutionen
Institutionernas möjligheter att bidra med anslag för kortare eller längre utlandsvistelser varierar, men för det mesta är möjligheterna att tillbringa åtminstone en kortare tid utomlands goda.
Handledaren brukar kunna hjälpa till att skaffa fram medel för att doktorander ska kunna delta i eller ordna internationella kongresser. Den som har anställning som doktorand bör få traktamente, det får däremot inte den som bara har utbildningsbidrag.
Stipendier
Via startsidor på Lunds och Stockholms universitets samt STINT:s webbplatser kan man leta efter lämpliga stipendier.
Det internationella utbytet sker också via internationella publikationer — varje år publicerar svenska forskare över 16 000 vetenskapliga artiklar i tidskrifter världen över.
Vem väljer att doktorera?
Det första svaret på den frågan är: inte många! Det är bara knappt 3 procent av en årskull som går vidare till en forskarutbildning, alltså knappt 3 000 personer om året. Det är dock det högsta värdet bland OECD-länderna och idag finns det fler forskarstuderande än det fanns studenter på grundutbildningsnivå 1945. Ungefär 17 00 doktorander bedriver aktivt utbildning på forskarnivå.
6 procent går vidare
Av dem som avlägger en examen i grundutbildning är det drygt sex procent som går vidare till utbildning på forskarnivå.
Högst övergång bland naturvetare
Övergången till utbildning på forskarnivå är störst bland naturvetarna och bland personer med högutbildade föräldrar.
- Det finns ungefär 17 000 aktiva doktorander i Sverige.
- Sverige har det högsta värdet i OECD-länderna.
- 47 procent av doktoranderna är kvinnor.
- Mer än hälften av doktorandnybörjarna har minst en förälder med högre utbildning.
- Endast 35 procent har arbetarklassbakgrund.
- Cirka 27 procent av nyantagna doktorander kommer från andra länder.
Jämn könsfördelning döljer skillnader
Av de nyblivna doktorerna är ca 47 procent kvinnor. Könsfördelningen bland nybörjarna har varit relativt jämn de senaste åren. I grundutbildningen är dock andelen kvinnor cirka 60 procent och bland nybörjarna i forskarutbildningen har andelen kvinnor legat mellan 48 och 50 procent mellan 2001 och 2006. En större andel av männen än av kvinnorna går således vidare från grund- till forskarutbildningsnivå.
Skillnader mellan olika ämnesområden
Det finns också stora skillnader mellan olika ämnesområden. Till exempel var 27 procent av nybörjarna inom teknikvetenskap kvinnor 2008, jämfört med 61 procent inom humaniora. En annan skillnad vad gäller könsfördelningen finns mellan svenska och utländska doktorander. Bland de utländska nybörjarna är det färre kvinnor jämför med de svenska nybörjarna. Läs mer i Högskoleverkets rapport Kvinnor och män i högskolan, 2008:20 R.
Få doktorander från arbetarklassen
Den sociala sammansättningen bland landets doktorander skiljer sig betydligt från befolkningen i övrigt. Personer med arbetarbakgrund är starkt underrepresenterade. I befolkningen som helhet har 35 procent sitt ursprung i arbetarklassen. Bland studenterna grundutbildningen har cirka 25 procent arbetarbakgrund. Bland doktorandnybörjarna är motsvarande siffra endast 10-12 procent enligt Högskoleverkets årsrapport 2008, 2008:19 R.
Doktorander vars föräldrar är högre tjänstemän är starkt överrepresenterade. Mer än hälften av doktorandnybörjarna har minst en förälder med högre utbildning, medan endast 20 procent av befolkningen som helhet har det. (Läs mer i statistiskt meddelande från SCB, Högskolenybörjare 2007/08 och doktorandnybörjare 2006/07 efter föräldrarnas utbildningsnivå, UF 20 SM 0802).
Doktorander med utländsk bakgrund
Bland personer med utländsk bakgrund som tillhör den svenska befolkningen är övergången till forskarutbildningen lägre än bland personer med svensk bakgrund, cirka 18 procent. Denna grupp är dock mer välrepresenterad än personer med arbetarbakgrund.
Könsfördelningen bland nybörjarna med utländsk bakgrund var i stort sett samma som dem med svensk bakgrund. Läs mer i statistiskt meddelande från SCB, Utländsk bakgrund för studerande i grundutbildning och forskarutbildning 2006/07, UF 19 SM 0801).
Cirka 27 procent av nybörjarna i forskarutbildningen är studenter från andra länder. Denna grupp har under de 10 senaste åren vuxit från 14 procent. De flesta av dem doktorerar inom naturvetenskap eller teknik. Cirka 60 procent är män.
SidtoppKontaktperson: Torkel Holmström, e-post enligt fornamn.efternamn@hsv.se
Telefon: 08-563 085 00 Fax: 08-563 085 50 E-post: doktorand@hsv.se
